TRÄKUMLA I drygt 30 år har Reinhard och Lotta Keinprecht levt tillsammans. Men hos var och en av dem finns en längtan som drar åt olika håll. Det här är en intervju om att ha ursprunget i skilda länder.
Det är den tidiga viljan att se världen som gjorde att Reinhard och Lotta alls åt den där hummermiddagen i Freemantle för snart 34 år sedan nu. Den som ledde till att de i dag bor i sitt lilla hus i Träkumla på Gotland.
Vi ska så klart återvända till den där bryggan som sträckte sig ut i Indiska Oceanen.
För så här var det. Reinhard längtade bort från lilla Pichl i de österrikiska alperna, där ute fanns ju en hel värld att upptäcka.
Lotta ville i sin tur bort från uppväxtens Hudiksvall och gav sig av så fort skolan var slut, en hel värld väntade också på henne.
Och där ute stod stjärnorna slutligen rätt. Men vad innebär det att leva med någon från ett annat land, hur samsas man i språket och hur påmint gör sig var och ens känslomässiga ”hemma”?
– I början tänkte vi inte särskilt mycket på att vi kom från olika länder och olika språk, vi träffades i en så internationell miljö, säger Lotta.
Det här är andra delen i en serie intervjuer om relationer. Förra veckan träffade vi Cristina och Anders som sedan fem år har ett förhållande på distans. Nästa vecka möter vi ett par som mötts sent i livet.
Lilla byn Pichl någon mil från Schladming, vars pister är kända från den alpina världscupen. Här växte Reinhard upp som ett av fem syskon. Föräldrarna drev en gård med nötdjur, får och höns samt ett litet hotell för skidgäster. Mycket jobb men också massor av tid i backen.
– Man hann knappt hem från skolan förrän jag stod på skidorna. Det var si och så med läxorna, skrattar han.
Det var turismen som kom att bli hans väg. Han gick som servitörlärling efter nian, säsongsjobbade i trakten och gav sig sedan ut på Rhenfloden, Basel-Rotterdam fram och åter, fram och åter.
1986 mönstrade han på kryssningsfartyget M/S Vistafjord som diningroom-steward. På detta fartyg visade sig en viss Lotta Öberg från Hudiksvall arbeta som cabinstewardess.
Glada Hudik i Hälsingland, beläget längst inne i Hudiksvallsfjärden längs E4:an mellan Gävle och Sundsvall. Uppvuxen på en liten gård i tätorten kan Lotta minna sig en tidig längtan bort, ut, som om småstaden var allt för liten för hennes visioner.
– Jo, så var det, det var en så tydlig vilja att komma ut i världen.
Och så blev det; 24 år ung mönstrade på kryssningsfartyget M/S Vistafjord i Genua för att kryssa i europeiska vatten om sommaren och längre bort än så om vintern.
Det var i juni 1984. Två år senare skulle hon träffa en stilig ung man från Schladming. Om detta anade hon ännu intet.
Reinhard driver två restauranger i Visby. Det är i en av den, Bryggeriet, den här intervjun görs. Hans uppgift är att upprätthålla och föra vidare det österrikiska köket men än är det några timmar till öppning. Vi dricker kaffe och isvatten, det är en dag i livet.
Det har gått så många år, ett tredjedels liv. I dag har de två barn, Patrik som bor i Stockholm och Nicole i Tyskland.
Det mesta är sedan länge vardag, Reinhard sliter som krögare och är sällan hemma om kvällarna ”och har han en ledig dag om sommaren spelar han golf” som Lotta uttrycker det.
Hon har tjänst på Pensionsmyndigheten, en möjlighet som uppenbarade sig tack vare hennes färdigheter i tyska.
För snart 20 år sedan flyttade de till Gotland utan att ha någon anknytning hit, inte mer än att två av Lottas väninnor från kryssningsåren sedan tidigare faktiskt bodde, och alltjämt bor, på ön.
Det är här de har sitt gemensamma hemma nu, de började från intet men har blivit inslag i stadsbilden. Tänk så det kan gå.
Vid juletid 1986 kom Reinhard att ta det beslut han än i dag reflekterar kring då och då. Ett slags ”Sliding doors”-tillfälle, utan detta ingen Lotta, inget Visby, inte de barn de har i dag.
– Jag var hemma i Pichl på ledighet och fick erbjudande att bli winesteward på ett syskonfartyg, Sagafjord. Ett bättre jobb, egentligen, bättre betalt, bättre tider. Men jag var för feg.
Hur då feg?
– Jag vågade inte. Jag ville tillbaks till kompisarna, till tryggheten. Om jag sagt ”ja”…vem vet var jag varit i dag. Jag hade sannolikt aldrig någonsin kommit hit till Visby.
De båda har vaga minnen av när och hur de sågs allra första gången.
Men den där festen minns de, den då Reinhard hamnade i hytten med Lotta och hennes vilda svenska kompisar…
– …och drack champagne ur hennes gula lackskor, säger han. Helt galet, sådant glömmer man inte.
Mer än så blev det inte, inte då, en av många fester bara. Lotta hade pojkvän ombord och Reinhard gick dessutom strax därpå av sitt pass.
Men han tackade alltså nej till att byta båt och mönstrade åter på M/S Vistafjord efter långledigheten, gick från Miami till Australien och i Freemantle utanför Perth löper en brygga ut i Indiska Oceanen och det var dit han den där februarikvällen bjöd med sig Lotta från Sverige – som senare skulle byta namn till Keinprecht – och beställde ostron med en sval Reisling till förrätt och hummer som middagens krona...
…och därmed förändrades livet.
De slog sig ner i Pichl sedan de gått i land och inlett ett liv tillsammans. För Reinhard var det naturligt och Lotta ville inte till Sverige. De jobbade på familjens hotell, byggde så småningom ett eget hus och fick sina två barn. Reinhard var hemma, Lotta skapade sig ett hem.
Det tog tid att ta till sig tyskan och dess österrikiska dialekt, säger hon, och inrätta sig i det på många sätt konservativa samhällssystemet. Men ändå levde de gott, åren kom och åren gick, tio, tolv…
…tills hemlängtan till slut tog över, längtan till Sverige, den hon egentligen aldrig tidigare känt.
Lottas pappa gick ur tiden, bergen fick henne att känna sig instängd…de existentiella funderingarna växte.
– Jag ville hem, det vara bara så. Jag ville att barnen skulle lära känna sina svenska rötter. Är det så här det ska fortsätta, tänkte jag för mig själv. Det var många tankar.
Hur var det att ta upp det med Reinhard, minns du?
– Jag funderade mycket…men jag kände att jag var tvungen, för att vara sann mot mig själv. Jag sa: Jag vill att vi flyttar till Sverige
Reinhard nickar, han minns den stunden. Han säger att han nog anat att Lotta kände så och att han egentligen inte tvekade, även om beslutet inte var enkelt.
– Det var min tur att ställa upp, så kände jag det. Men det var nog många som höjde på ögonbrynen, i Österrike säljer man inte huset, jag var den första i min släkt som gav mig iväg.
Jag tänker att det är slags överenskommelse redan från första stund i de flesta relationer där par från olika platser möts. Någon måste ”offra” sig. Än mer markant blir det när det handlar om skilda länder och kulturer.
Reinhard, s om är österrikisk medborgare, har hela familjen kvar i Pichl, Lotta har ingenting i Hudiksvall. Mor och far är borta, de vilar på stadens kyrkogård.
Min tes är att de flesta människor längtar hem i livets slutskede, hem till ursprunget. Hur tänker ni kring det?
– Nej, så känner inte jag, säger Reinhard. Jag saknar bergen och snön men inte så att jag vill flytta tillbaka.
Lotta funderar mer på var hon vill ha sin aska spridd. Leva kan hon göra var som helst, men sedan?
– Känslan är att den ska spridas här, över havet. Jag har alltid älskat havet, den öppna vyn. Ibland kände jag mig så instängd i Pichl att jag sa ”Vi måste åka till Salzburg så jag får se lite öppna slätter!”. Så Visby…ja, det känns bra.
Där är inte Reinhard i tanken än men förr eller senare blir det aktuellt, det vet han. I dag är han tillfreds på Gotland och med att resa hem till familj och släkt någon gång om året.
– Kanske kommer de tankarna mer när föräldrarna gått bort, funderar han.
Reinhard minns flytten till Gotland, hur han hamnade på noll. Barnen lärde sig svenska på tre månader, han kämpade som en idiot. Nu fick han känna av det Lotta gått igenom i hans hemby. Språket är den största svårigheten i en tvåspråkig relation, det är de överens om. Att inte kunna uttrycka sina innersta tankar och känslor.
– Först när jag började förstå humor kände jag att det lossnat…att inte kunna skämta, då blir man utanför, säger Lotta.
Reinhard håller med. Så lätt det är att hamna bredvid, att sitta i ett sällskap och inte förstå.
– Det blir att man håller tyst och så betraktas man som tråkig. Det var skittufft i början.
I dag pratar de båda med lätthet varandras språk. Sinsemellan, i huset i Träkumla, är det tyska som råder. Det bara blev så, för att hålla uppe tyskan för de nu utflugna barnen.
Schladming, förresten. Den 9 december 1978 tog Ingemar Stenmark sin 29:e seger i alpina världscupen just där. Bland funktionärerna fanns den 15-årige Reinhard Keinprecht, strax efter starten såg han den idolen försvinna nedför pisten.