Axel Lindahl

Karl Axel Josef Lindahl Busarve Gothem har avlidit i en ålder av 89 år och 27 dagar. Han visste tidigt att snickra skulle bli hans levebröd och det blev också senare hans hobby. I hans farfars snickarbod börjande han och påbrå fanns det. Han har byggt många bostadshus och skolor på vår ö. Han blev en eftertraktad yrkesman, och arbetade under många år som verkmästare vid BPA. Under några år på 50-talet var han i Stockholm och byggde. Jag minns när min pappa kom hem med en blunddocka med äkta hår och när vi gick till "Tages verkstad" och hämtade min första cykel. Jag kommer också så väl ihåg när pappa sent en kväll kom hem med bussen, han var på repövning, jag sprang "kveiar" ut glad att möta honom, vi gick hand i hand och småpratade om veckans händelser.
Det lilla jordbruk, som hans farfar startat och han och mamma fick överta av hans far och mor, skötte han vid sidan av sitt andra arbete. Han gjorde ombyggnader på gården och när boningshuset byggdes ut och taket skulle läggas såg barnbarnet, på ett par år, att morfar klättrade på stegen och vips var han uppe på stegen och tittade överlyckligt ner på morfar. Först kunde man se skräcken men sen också skrattet i morfars ögon.
Många minns också det ideella arbete som han utförde för Gothems Arbetarekommun, liksom hans engagemang i samfälligheten Gotlands kyrkor, samt när han arbetade med Gothems Hembygdsförenings bildande 1982 och blev deras förste ordförande 1982 fram till 1992.
1979 åkte pappa och mamma till Amerika för att hälsa på farbror Hugo. De hade aldrig träffats. Det blev en stor upplevelse. Han fick också träffa sina kusiner "over there". Kusinerna med familjer återgäldade besöket vid flera tillfällen och hälsade på i hemmet i Gothem.
Efter pensioneringen ägnade han sin tid åt att göra många fina saker i snickarboden. Ibland fick han en ritning på något och han utförde det med sitt yrkeskunnande. Till mig gjorde han många fina saker av bestående värde.
Släktforskningen, som han ägnade många år åt, skall jag nu förvalta och bygga vidare på.
När inte orken räckte till att arbeta i snickarboden så läste han, var intresserad av Gotlands historia och kultur.
Han var en stor förebild för sina fyra barnbarn. Det blev många härliga stunder. Han fick se sina "sorkar" växa upp och bli stora. Han fick också bli "finmorfar" till tre barnbarnsbarn.
Under sista månaderna när sjukdomen tagit överhand hade vi förmånen att besöka honom ofta på både Visby lasaretts onkologiska avdelning och Kihlåkerns korttidsboende i Slite. Det var ett stort värde för oss att han var klar in i det sista. Hans yngste bror, Lennart, den siste i en syskonskara på fem, hann med att besöka honom. Han fick en väldigt fin omvårdnad på både lasarettet och Kihlåkern. Det finns så mycket fin personal, som tog hänsyn till att han ville bestämma över sig själv och sin vård. Han var välskött och dom visade honom stor omtanke och respekt.
Det blir en svår tid för Märta, efter 58 års äktenskap, och mig, hans dotter, med familj. Men även för hans bror och släkt och vänner. Det är så skönt att vi fick så många år tillsammans.
Monika Lindahl