"Att skriva är att göra anspråk"

Sedan ett halvår tillbaka ägnar Mustafa Can sin tid åt att skriva på sin andra roman och att ta hand om sin tvååriga dotter. Men han vill inte kalla sig författare, inte än i alla fall.
Därtill har han alldeles för stor respekt för skrået.
- När jag har ett antal produktioner bakom mig kan jag säga att jag är författare, men nu säger jag att jag är skribent. Varenda nöt som i dag kan plita ner tvåstaviga ord kallar sig författare, säger han och ser bestämd ut.
Över en fika på sitt stamfik - en americano gjord på tre espresso, och två mackor - låter sig Mustafa Can intervjuas. Anledningen är den kommande 40-årsdagen. Fast det är varken åldern eller ett eventuellt firande som samtalet kommer att handla om, utan om journalistik och författarskap, eller snarare bristerna inom dessa.

Mustafa Can, vars efternamn uttalas djan, kom till Sverige som sexåring med sin familj från Kurdistan. Han växte upp i Skövde med sina sju äldre syskon, mamma och pappa.
Föräldrarna, som var analfabeter, ville att han skulle studera till läkare, men Mustafa valde att bli journalist och i en intervju har han berättat att en han är sjukligt nyfiken och att han har lätt för att uttrycka sig.
- Men att skriva är att göra anspråk. Och det jag gör är ett privilegium, säger han och ser stadigt på mig med smala bruna ögon.

Samtidigt är han mycket kritisk till många av dagens författare och journalister som han anser bara skriver "en massa dravel".
- Tänk bara på alla dessa böcker som ligger i staplar på Ica likt vilken dussinvara som helst. Förlagen satsar allt mer på varumärken, kända ansikten, som blir "författare" med rena Kalle Anka-prosan. Och i många dagstidningar, som DN:s helgbilaga, översköljs man av texter som är rena söndagsfikat, helt motståndslösa.
Han nämner författare som Kerstin Ekman och Theodor Kallifatides som han menar representerar motsatsen.
- De undersöker värden och människans villkor i stället för att förklara dem.

Men att kritisera andra leder samtidigt till att man lämnar öppet för kritik mot sig själv. Det är Mustafa Can mycket medveten om, men säger att det viktiga är att kunna säga ifrån och inte hålla tyst om det som verkligen betyder något.
- Jag rörde mig i flera år i journalistkretsar men valde att inte stanna inne i värmen för det är en värme full av "undermåttor", och det vore förskräckligt om de började gilla mig, säger han med ett leende.

Vi kommer in på bevakningen av partierna inför valet nästa år, inte minst vad gäller invandrarfientligheten. 2002 belönades Mustafa Can för sitt reportage om Sverigedemokraterna. I dag anser han att det knappt finns någon riktigt smart bevakning.
- En viktig aspekt är inte Sverigedemokraterna i sig, utan de etablerade partierna. Hur ser deras retorik ut? Har de närmat sig SD i vissa frågor om invandring?
Han tycker sig se en värdeförskjutning över vad som är acceptabelt att säga eller inte.
- Man vet vad SD står för men inte de andra. De talar om "invandrarproblemet", om körkort i svenska, om språktest och så vidare. En smygande konfrontationspolitik förklädd till engagemang. Där har medierna något att bita i.
Känner du dig inte manad att ta itu med det då?
- Bara för att du är kvinna behöver du inte bara skriva om feminism. Kom igen! Jag är intresserad av mycket annat också.