Levande kulturarv och världsarvsidéns paradox

Medlemmar i Gotlands Humanistiska Förbund fick möjligheten att vid säsongens sista evenemang lyssna till en intressant och tänkvärd föreläsning. Anna Karlström, lektor i kulturvård vid Campus Gotland, föreläste under rubriken ”Levande kulturarv och världsarvsidéns paradox.”
Med andra världskriget som bakgrund föddes världsarvsidén inom Unesco 1945. Syftet var att genom internationellt samarbete inom utbildning, vetenskap och kultur verka för fred och säkerhet.
Ett världsarv definierades som ett kultur/naturminne som är så värdefullt att det för hela mänskligheten betraktas som en angelägenhet att vårda och bevara för framtida generationer.
Det som är upptaget på Unescos världsarvslista ska garanteras skydd och vård för all framtid, och det är varje lands uppgift att på detta sätt ta hand om sina egna världsarv och hjälpa andra länder att värna om sina.
Krigen som nu pågår i Ukraina, Israel och Palestina utgör naturligtvis verkliga hot mot världsarvsidén trots att de inom krigets lagar skall skyddas.
Världsarvsidén har emellertid reviderats med tiden. Idag skall ett världsarv också kunna förändras och kunna grundas på rent immateriella värden. Det ligger dock en paradox i detta åtagande. Kan vi både bevara och utveckla ett världsarv?
Den efterföljande diskussionen handlade bland annat om vårt eget världsarv, Visby. När man som gotlänning vandrar omkring i Hansestadens gränder tänker man då på att man går omkring i ett världsarv som skall bevaras till kommande generationer och samtidigt utvecklas för att förbli en levande stad?