Vårt behov av marknadsdagar är omättligt

Grått i Slite? Inte den näst sista augustihelgen. Ja, Cementa som för övrigt firade sitt hundraårsjubileum med middag för flera hundra anställda under lördagen, är förstås – i ärlighetens namn – ganska grått och fanns ju där i fonden om man blickade ut över marknadsvimlet. Men annars var det grällt. Tivolin har sin alldeles egen stil, det finns inte en pastellfärg som är för skrikig för att komma till användning i försöken att locka till åkattraktioner eller chokladhjul.

Alvin, tillsammans med mamma och familjens hund, pustade ut i gräset med lite blossande kinder efter ett pass i hoppborgen. Mamma, Josefine Pettersson berättar att hon varit på alla marknader i Slite ända sedan hon själv var ett litet barn.

– Marknaden har sin charm. Man träffar folk, säger hon.

Om hon handlat något? Det var ju – i alla fall en gång i världen – idén med marknader.

– Strumpor och kokosbollar, blir svaret.

Där har vi nog några av storsäljarna. Lilian Stenman, Tingstäde, i sällskap med Åke Stenman kommer också med nyinköpta strumpor i en påse. Annars ger paret samma förklaring till att marknaderna på Gotland lockar så mycket folk.

– Man träffar bekanta.

Ja, det är väl det. Vårt behov av sockervadd, rökta korvar, färgglada ballonger, hundleksaker, elektriska hushållsattiraljer, är väl egentligen ganska begränsat. Allt finns ju, nu för tiden, i hemmabutiken – eller några knapptryck bort på nätet. Men för att få strosa runt lite på måfå i solskenet och mötas av ett glatt hej! från någon i folkmängden – till det krävs en marknad.

Gotländskt genuint blev det hos hamburgerstekarna i en ände av mattorget, med en lång kö av väntande hungriga.

– Det går fantastiskt bra, sa Elof Nilsson.

Han är från Hall och kommer från en av 7 gårdar som samarbetar i handelsbolaget Charolais. I ståndet serveras hamburgare gjorda på kött från ungnöt – och inte ko som på en del andra – och mer kända – hamburgerhak.

Att kokosbollarna håller ställningarna är Annette Bergman, Visby, med och ser till. 15 år i vagnen med sötsakerna har det blivit. Roligt är det alltjämt. Och framför allt av samma skäl för hennes del som för de flanerande kunderna. Man råkas, man byter några ord med gamla vänner och bekanta. Man gläds åt att Slite inte är så grått.