Stämningen i vänthallen är spänd och förväntansfull. Så kommer han äntligen. Abbe har kortbyxor, luvjacka och keps, och ett stort leende på läpparna. Bröderna kramas och tre års kamp är över – det syns i Salehs ögon som tåras.
Han berättar hur militär och milis slog sönder deras stad i närheten av Aleppo i Syrien. Efter flera års bombningar blev situationen för svår.
– Vi kunde inte gå till skolan, det var katastrof, säger han.
Familjen, bestående av Saleh, Abbe, deras sex syskon, mamma och pappa, försökte fly tillsammans, men det gick inte. Tolvåriga Abbe fick pappans kusin med sig och de två lyckades till fots ta sig över gränsen till Turkiet.
Två månader senare följde Saleh efter samma väg, men då hade Abbe redan överlevt de 300 milen från Turkiet till Sverige med tåg, båt, bil och långa sträckor till fots.
Saleh berättar om sin flykt, hur han gjorde den långa och bitvis mycket farliga resan på bara drygt tre veckor, och hur han hade bestämt sig.
– Jag skulle bara följa min bror. Men turkisk militär fängslade mig två gånger och skickade tillbaka mig till Syrien. Den tredje gången smet jag in i Turkiet. Vi sov på gator och ibland hjälpte människor från Röda Korset och Läkare utan gränser oss.
Men bröderna hade otur. Bara timmar efter att Saleh kom fram till Malmö hade Abbe flyttats av Migrationsverket till ett boende i Västerås för ensamkommande ungdomar.
– Efter två dagar träffades vi där. Det var november klockan var åtta på kvällen och det var mörkt. Jag fick träffa honom bara tio minuter. Vi kramades och pratade och det kändes fint, men jag fick inte stanna för jag var vuxen, säger Saleh.
Saleh placerades i Garda på Gotland och pensionat Ekängen blev hans hem. Ett år gick och Saleh fick uppehållstillstånd i Sverige. Med sin mobiltelefon hade han ofta kontakt med Abbe, som flyttades runt på olika boenden i Västerås, Köping och Arbogatrakten. Saleh lyckades spara ihop till båtbiljetten och några gånger kunde han hälsa på sin lillebror.
– Första gången skulle jag träffa honom när han slutade skolan men det gick inte. Socialtjänsten i Västerås trodde inte på att jag var hans bror, säger Saleh.
Saleh flyttade till egen lägenhet i Levide, lärde sig svenska och började plugga på Folkan i Hemse. Han slutade aldrig att hoppas och hade långa samtal med Abbes gode man.
– Jag gav aldrig upp och nu känns det bra. Jag kan ta hand om min bror och jag vet vad han gör. Nu behöver han inte flytta mer, säger Saleh.
21 år gammal blev han för ett par veckor sedan extrapappa åt Abbe i Sverige. Resten av deras familj finns kvar i Syrien.
– Vi kan ringa till dem ibland, när det finns nät via internet från Turkiet. De är glada att vi är här, säger Saleh.
Han menar att det är svårt att föreställa sig hur det är att leva i krig, när man befinner sig i Sverige.
– Här har inte varit krig på 200 år, säger han.
På Gotland har han hela tiden känt sig välkomnad och han tycker att alla ställer upp och är hjälpsamma.
– Här är bättre än på fastlandet, alla är snälla och inte så själviska.
Efter sommaren börjar Abbe högstadiet på Högbyskolan i Hemse. Saleh har ett mål och det är att fortsätta utbilda sig. Hans dröm är att bli byggnadsingenjör, men i sommar har han jobb i en kiosk i Visby.
Mamma, pappa och småsyskonen i Syrien ska försöka ta sig till ambassaden i Sudan. Kanske kan de komma efter till Gotland.
Saleh trivs med sitt nya liv som gotlänning. Att ha återförenats med Abbe betyder mycket för honom och här vill han jobba med att bygga hus åt andra.
– Vi har kämpat mycket. Nu är vi tillsammans. Jag tror att framtiden blir bra, säger Saleh.