Med ädelstenarnas hjälp tar sig Malin Ivarsson tillbaka till jordens uppkomst. Att tillverka smycken är att färdas genom miljoner år.
Lannavaara i Lappland, tretton mil nordost om Kiruna. Runt nittio bofasta invånare, en affär, en bygata med gula gatljus och så Lainioälven som rinner stilla ner mot Bottenviken.
Om du kör norrut längs E45 från Vittangi mot Karesuando, men tar till höger i Nedre Sopporo så är du snart framme. Det ser jag när jag reser dit med datorns hjälp.
I Lannavaara känner alla alla, kör en främmande bil genom byn vet snart alla om det.
Och tur är väl kanske det, för i byn finns guld, silver och diamanter för tämligen höga värden.
– Och det är ju ingen som kommer dit osedd, som Malin Ivarsson uttrycker det.
Det här är en intervju om smycken och guldsmide, om ett intresse för stenar som så småningom förde henne till utbildningen i ädelstensteknik i just Lannavaara.
Det är en tvåårig högskoleutbildning, knuten till Luleå tekniska universitet, vilken hon avslutade för drygt ett år sedan.
Själva smyckestillverkningen kom på köpet, säger hon. Det ingick som del i utbildningen och fångade hennes intresse där och då.
Andra blev gemmologer (läran om ädelstenar), några fick jobb i gruvan, Malin blev kvar i smyckenas värld.
Nu är hon hantverkslärling hos en guldsmed i Visby, samtidigt som hon har sin egen verkstad i ett lånat källarrum.
För det är någonting med stenar och allt de kan berätta som fångat henne.
Populärkulturen vimlar av diamanter: ”Shine on you crazy diamond” med Pink Floyd, Marilyn Moroes ”Diamonds are a girls best friend”, Bond-rullen ”Diamantfeber” och alla har vi väl någon gång spelat Alga-spelet ”Den försvunna diamanten”.
Malin Ivarsson är uppväxt i Visby och ibland funderar hon på var det där intresset för stenar egentligen kommer ifrån.
Inte från mamma och pappa, de har ”vanliga” jobb, men ett visst konstnärligt arv finns på mor- och farföräldrarnas sida.
– Kanske har jag fått det därifrån, morfar var plåtslagare, farfar var allmänt pysslig, jag vet inte om det har betydelse.
Men redan i barnaåren började Malin samla stenar som hon förvarade i ett vitrinskåp i sitt rum. Medeltidsmarknaden var en favorit, där fanns alltid fina stenar att köpa med sig hem.
Länge kunde hon stå och se på dem; hur de skimrade, liksom lyste.
– Och sedan började jag grotta ner mig i historien, då blir det ännu mer fascinerande. Ingen diamant är ju yngre än flera miljoner år. Och ädelstenarna, så många förhållanden som måste vara på speciella sätt för att de ska ha bildats.
I den verkstad där vi sitter finns en ringgravyrmaskin, en vals för pressning av plåt och olika slags metall, där finns sågar, tänger, reglar och gasol att löda med.
Där finns klumpar och silver och guld och i hörnet en låda med ädelstenar, vilka hon införskaffat på diverse stenmässor.
Hon visar en diamant, förpackad i en liten plastpåse. Inte större än ett knappnålshuvud är den. Om inte Malin berättat att det är just en diamant hade jag trott det var smuts.
Hon håller fram den, reser i tiden:
– Tänk, för flera miljoner år sedan var det här bara kol.
Och så det andra, ädelstenarna. De skimrar i grönt, blått, rosa. Att förstå dess historia är att närma sig läran om jordens uppkomst, om vulkanutbrott och errosion.
På en bricka ligger bergkristall som hon samlade på sig i Lappland.
Hon brinner när hon berättar, Malin, och plockar upp en vit sten som hon väger i handen.
– Som den här, den innehåller syre och kisel, för att den ska bli vit får det inte finns några föroreningar i närheten, inget järn, exempelvis, säger hon...
....och låter mig vidare veta att för att den ska få den kristalltopp som den har krävs att det just där finns en luftbubbla i magman. Inte heller får den ligga för nära jordskorpan då den i så fall stelnar för fort.
– Det är så väldigt mycket som ska stämma.
Känner du den samhörigheten med historien när du står här och jobbar?
– Ja, faktiskt, det måste jag säga. Att det går att slipa ner dessa stenar, som kommit upp till jordytan efter miljoner år, till smycken...det är nästan hisnande.
Den dag någon tänkt fria till Malin gäller det att tänka nytt och kanske ha en gott tilltagen börs. Hon är ju inte den som blir impad av en diamantring. ”Nej, säger hon, då får den vara stor och ha häftig färg”. Så grabbar, det är bara att börja spara.
Hisnande var det också att komma till Lannavaara för de där två årens studier. Hon minns första resan dit, mil efter mil i bil med mamma och pappa och aldrig tycktes de komma fram.
Bil är ett måste i trakten, lärde hon sig. I byn finns just ingenting, så kompisarna gjorde dagstripper till Tromsö, till Rovaniemi, sextio mil var en barnlek.
En gång var de på stenmässa i ryska Murmansk. Kallt, grått och spöklikt är minnet från den staden vid norra ishavet, känd för sin flottbas. Men ädelstenarna var vackra.
Malin lärde sig en del om sig själv under åren i Lappland. Hon var beredd på lappsjuka, men som tiden gick kom hon att älska lugnet.
– Många klarade inte av det och lämnade skolan, men jag kom in i det, det var skönt. Det gav ro för studierna och man kom nära sina vänner.
Kanske måste man gå in i ett personligt lugn för att harmoniera med den yttre stillheten?
– Jo, kanske. Och jag har kommit att gilla naturen ännu mer än tidigare. I början tyckte jag det var otäckt att det var så öppet, man ser flera mil, men nu tycker jag det är vackert.
Ur Nationalencyklopedin: Diamant bildas genom utkristallisation från magnesiumrika magmor i de övre delarna av jordmanteln på djup större än 150 km. Dessa magmor har temperaturer överstigande 1 400 °C och är dessutom närmast mättade på koldioxid under oerhört tryck. Transporten upp till jordytan har skett genom gasdrivna, explosiva eruptioner av sannolikt redan stelnat mantelmaterial via sprickor som genomsätter jordskorpan.
Mest gillar hon att leta sten. Det är som att plocka svamp, nästan. En riktig kännare kan se på omgivningens växtlighet var svampen kan tänkas gro.
– Man kan titta på geologiska kartor eller går det rykten om var det finns en viss typ av sten, när man väl kommer dit känns det direkt om det är rätt.
Längs Gotlands kustband finns bland annat kalcedon, får jag veta. En ljusblå hård sten, fossil av en havssvamp. Men mest plockar hon på fastlandet, och varför inte uppe i norr.
– Jag är rätt trött på all fossil som finns här, ler hon.
”Diamonds are a girls best friend” sjöng Marilyn Monroe. Är det dina bästa vänner också?
– Ja...vänner som håller länge. Det är världens hårdaste naturliga material, varje sten har sin egen vinkel som det måste slipas i för att ljuset ska brytas rätt. Når man dit fångar den hela regnbågen!
Ett minne från min egen gymnasietid. I klassen turades vi om att under varma vårdagar föreslå för vår geologiintresserade kemilärare att hålla lektionen utomhus för att kunna titta på sten. Då glömde han all verklighet. Om bara några visade sig intresserade kunde övriga i klassen ligga och sola. Nåväl.
Malin är 22 och målet är att ta gesällbrev i guldsmide, det är hon kvalificerad för om två och ett halvt år.
Man skulle kunna säga att hon är en oslipad diamant med alla möjligheter att slipa den så att ljuset bryts i regnbågens alla färger. Allt det stora finns framför henne; var hon ska bo, vem hon ska leva med, vad det ska bli av livet.
– Jag skulle vilja plocka sten utomlands, det finns självplock av diamanter i Afrika...
...självplock!? Som jordgubbar?
– ...ja, man får en hink och sedan ut och plocka. Det skulle jag vilja göra. I Finland finns självplock av ametist, det är en lila kvarts, det vill jag också göra.
Jag ber henne resa i tiden, i sin egen framtid, och hon säger att hon inte vet mer än att guldsmidet är det hon vill ägna sig åt.
Om tio år, när du passerat trettio, hur ser du på den här tiden då, tror du?
– Att det var bra år, spännande, utvecklande. Och det är många som börjar som källarband, eller hur? Så jag får se hur det blir.
Guldsmide är koncentration och kontemplation i lika delar, i vissa skeden är fokuset precist och briljant, i andra skeden kan tankarna vandra. Det är skönt, en slags inre resa.
En slät ring tar runt timmen, annat kan ta flera dagar.
I sommar har hon tillverkat flera vigselringar, det är en resa det också, framåt i tiden:
– Att få det förtroendet och att veta att den ringen kommer att bäras varje dag, förhoppningsvis i många år framåt, det är speciellt, då känns det att man är en länk genom åren.