Klipp från Gotlands Tidningars familjesidor den 18 maj 2069:
I dag firar Marcus och Nina Bogren guldbröllop efter 50 fina år tillsammans.
Det är måndagskväll i oktober. Marcus har varit hemma från jobbet som försäkringsrådgivare, tvååringen Ludvig var krasslig så det fick bli en vab-dag. Diskmaskinen i radhuslägenheten susar, det blev falafel med ris och ajvar till middag.
För ovanlighetens skull var Nina den som fick maten serverad. Hon pluggar till förskollärare på universitetet och har lite friare tider, därför är hon vanligtvis den som kommer hem först.
Tv:n står på; barnprogram. Kaffe i bryggaren, ljus på borden, där ute far löven, snart kommer vintern, det är en vanlig vardagskväll i livet.
Den här intervjun är den första i en tredelad serie om kärleksrelationer. Hur vet vi att vi träffat den rätta? När vågar vi kalla oss ”vi”? Hur går det till att hålla ett förhållande levande medan åren går?
– Ja, nu sitter inte vi inne med alla de rätta svaren, säger Marcus. Men vi vet ju hur vi tänker...
Just så är det, Marcus och Nina är ett av så många relativt unga par som bestämt sig för att leva ihop.
Det händer att de reflekterar över det, att just deras vägar möttes och att de nu, några år senare, bildat sin egen lilla familj och satt bo.
Det var augusti 2015. Nina hade relativt nyligen lämnat ett förhållande och hade inga ambitioner att inleda något nytt, det var bra som det var, hon behövde nog ensamheten en tid.
Nina växte upp i Eskelhem och är sladdis i en kärnfamilj, syskonen är 13 och 17 år äldre. Vid den här tiden bodde hon i Visby, i en tvåa på Humlegårdsgatan.
Men så dök den där matchningen upp på dejtingappen hon laddat ner mest som förströelse, utan tankar på någon ny. ”Marcus i Visby”.
Marcus Eriksson som växte upp på Dalarö i Stockholms skärgård som äldst av tre bröder, men som flyttat till Gotland som 19-åring för att plugga. Nu hade han på riktigt funnit sig tillrätta, hade bra jobb och kunde nog tänka sig att stanna på ön.
...och så dök ”Nina i Visby” upp i flödet och Marcus svajpade höger.
De berättar där vi sitter vid köksbordet, hur snabbt allting gick men hur det, märkligt nog, ändå kändes som det tog tid.
– Vi pratade på telefon och på Messenger någon vecka, sedan träffades vi på en fika, berättar Marcus.
– ...som varade flera timmar så det hann bli middagsdags och vi fortsatte dejten på restaurang, allt på en gång, fyller Nina i.
Och sedan var det igång. Promenader, kafébesök, middagar, mer och mer sågs de, längre och längre stunder och samtidigt: Fler och fler tankar, rätt eller fel, våga eller inte våga ta steget.
Förälskelsen. De flesta av oss har upplevt den, hur den smyger sig på, tar över allt, vett och förnuft ibland. Oemotståndlig, helande, söndrande ibland och skrämmande stark.
Även Marcus hade tidigare varit i en relation, den tog slut då han upplevde att partnern inte riktigt visste vad hon ville med sin framtid.
Det var centralt även den här gången, berättar han. Han, som just tagit sin ekonomikandidat på Campus och påbörjat sitt karriärbygge, hade en stark bild av hur han ville att livet skulle bli.
– Så jag tog upp det med Nina ganska tidigt.
Vad då, menar du?
– Ja, vad hon hade för mål. Jag var 25 och ville veta hur hon tänkte om framtiden, om oss. Man gör en stor insats när man går in i ett förhållande och då ville jag veta att vi drog åt ungefär samma håll. När jag gick in i det här var det med visionen att vi ska leva tillsammans resten av livet...och de svaren tyckte jag att jag fick.
Frågan är hur man vet när man är ihop. När är man egentligen ett par? Marcus säger att en märkesdag var när han på Facebook ändrade sin status till ”i ett förhållande”.
– Det tog nog ett år, jag hade aldrig haft den statusen tidigare. För mig var det stort. På riktigt.
Men det finns förstås ingen exakt gräns, knappt ens i efterhand går den att definiera. Ungefär som vänskap, när inträffar den?
– Det byggs ju efter hand av alla små delar, ju mer man lär sig om varandra, ju mer man gör tillsammans desto mer växer man ihop.
Det sitter här inne, säger Marcus, och pekar mot magen.
– Du vet, man berättar om henne för sina kompisar och det känns bara så helt rätt, då är det ju också rätt.
Nina säger att hennes första besök hos Marcus föräldrar på Dalarö var betydelsefullt. Att presenteras för familjen, då var det på allvar.
Tidigare än den där statusuppdateringen hade de flyttat ihop i Ninas lägenhet, en tvåa på 50 kvadrat. Efter drygt ett halvår hade de tröttnat på att bära sina väskor från den ena till den andra.
Sedan kom förlovningen, i juli 2017 föddes Ludvig och den 18 maj i år gifte de sig på en klippa med utsikt över Ihrevikens vatten.
Det blev en fin och härlig fest sedan när släkt och vänner från respektive sida, från Gotland och Stockholm, för första gången fick möjlighet att träffas och knyta nya familjeband.
Marcus och Nina visar bilder från bröllopet, det var en stor dag. Ett kärt och levande minne.
Det här är naturligtvis en udda situation. Här sitter jag, en person de inte känner, och ställer en massa frågor om deras kärleksrelation. Ett av så många par i samma fas av livet är de, det finns så mycket framtid.
I fyra år har de varit tillsammans, lång tid för den som är mitt i det, kort tid sett till ett förhoppningsvis långt liv.
Jag undrar om det, trots deras vilja att bilda familj, ändå fanns någon rädsla eller tvekan i det hela.
Jag menar, det är ju ändå ett stort steg. Att säga ja innebär samtidigt att man säger en hel massa nej.
Egentligen tycker de inte det, annat än möjligen en oro från Ninas sida.
– Mest när det gäller Ludde, att skaffa barn. Jag kände mig nog aldrig riktigt redo. Jag kunde omöjligt föreställa mig hur det skulle bli. Är det något jag undrar ringer jag ju mamma, nu var det jag som skulle bli den där mamman...men jag vet inte, är man någonsin redo att ta det steget?
Den där oron släppte sedan snabbt, när Ludde kom var allting självklart. Nu går det naturligtvis inte att tänka sig en tillvaro utan honom.
Marcus, däremot, säger att han nog var redo för barn redan när han var 20.
–Jag har alltid haft bilden av mig själv som pappa, mina föräldrar fick mig när de var 19-20, det har liksom blivit min sinnebild, för mig var det självklart.
2069 firar de alltså guldbröllop efter 50 år som gifta. Om det går som de vill, men så mycket kan hända längs vägen för alla par. Osämja, skilda viljor och mål, ensamhet i tvåsamheten och grönare gräs hos grannen.
De sidor hos en partner man i begynnelsen faller för är inte sällan de som irriterar mest när en relation hamnar i kris, förklarade en familjeterapeut jag intervjuade en gång.
Enligt siffror från SCB gifte sig 50 796 par under 2018. Under samma år skilde sig hälften så många par, 24 598 stycken. Dessa hade då i snitt varit gifta i 11,5 år.
Jag googlar på ”hur håller man liv i enrelation?” och översköljs av sajter som anser sig sitta inne med de rätta nycklarna. Fem tips på ett lyckligt äktenskap, åtta knep för en stark relation, nio knep för att rädda ditt förhållande, tjugo viktiga råd för ett lyckligt äktenskap.
Marcus och Nina tror inte på någon universallösning. Istället gäller det att försöka behålla gnistan och inte låta relationen övergå i enbart vänskap.
De är noga med att hitta tid för varandra, i det här skedet av livet finns en lucka när sonen somnat. Och i det avseendet har de hjälp av Ninas föräldrar som gärna ställer upp som barnvakt.
Men också hitta tid för sina egna intressen, Marcus gillar data- och it-meck och Nina tränar gärna och umgås med sina vänner.
– Visionen är att leva med Nina resten av livet, alla beslut jag tar längs vägen måste ha det i fokus, säger Marcus.
Det är de två, de tre, mot världen nu.
Eller som Peter LeMarc beskrev det, utan andra jämförelser:
”Som fångade fåglar i två rum och kök på 40 kvadrat/Bland blöjor och barnskrik, lego och intrampad Semper-mat/ Vi hade ingen plan, ingen given manual/ Fick aldrig något arv, inget sparkapital.
Men det var du och jag mot världen, så var det så är det nu/ Du och jag mot världen, alltid jag och du”.
Jag frågar vad de gör om tio år och de säger förstås att de inte vet, ingen vet. Kanske är de kvar på Gotland, kanske har de slagit rot någon annanstans, kanske har familjen blivit större.
– Det är så häftigt just nu, säger Nina. Att vi har hela livet framför oss, så mycket som ska komma att hända. Vi pratar redan om vad vi ska göra när barnen flyttat ut...ge oss ut och resa, det finns så mycket att upptäcka i världen och hos varandra.
Kan ni se er själva vid det där guldbröllopsfirandet?
De skrattar över köksbordet, diskmaskinen har spolat färdigt, det är Marcus tur att tömma den, i vår firar de bomullsbröllop, det är så långt fram till 2069.
– Definitivt. Det kan vi. Vi ska bli gamla tillsammans. Det kommer att bli en fin dag.
I nästa avsnitt av den här intervjuserien berättar en kvinna i medelåldern om den skam hon känner av att inte på många år ha haft en partner.