Det är en solig hösteftermiddag , en sån där dag när alla vill vara lediga. Sedan två år tillbaka kan Di sma-profilen Hasse Tholin njuta av precis sådana här stunder, efter att ha gått i pension från särskolan i Visby där han arbetat i 37 år.
Hasse bjuder på egengjorda shots med ingefära och morot. Han tar en sån vitamininjektion varje dag berättar han, medan han öppnar sin altandörr för att släppa in eftermiddagens sista solstrålar:
– Förstår du hur bra jag har det? Solen når hit redan på morgonen och försvinner inte förrän på eftermiddagen, berättar han lyriskt.
Även om han inte riktigt vill medge det själv, är Hasse Tholin ett välkänt ansikte på Gotland. Först och främst som basist i Di sma och Bacchii bröder, och även i Pugh trio. Vardagsrummet är fyllt av instrument, som barnbarnen Jack och Eddie får testa när de kommer på besök. Kameran är hans ständiga sällskap och i sovrummet ligger gotlandsalmanackor färdiga för leverans, där han själv fotat Gotland under alla årstider.
– Jag har alltid haft musiken vid sidan av mitt arbete. Jag hade chansen att satsa på musiken när Di sma hamnade på svensktoppen, då var jag faktiskt tjänstledig i fem år.
Sedan några månader tillbaka är han medlem i ytterligare ett band, De lyttas kapell, tillsammans med Göran Westerlind, Johan Seige och Lotta Partapuoli.
– Vi kommer att ha flera spelningar på ön under hösten. Namnet har Johan (Seige) hittat på. Vi är ju synskadade, har pacemaker, hörapparater och löständer hela bunten, säger Hasse med ett stort skratt.
När vi pratat en stund, ställer han en fråga till sig själv: ”Vad är det att vara lycklig egentligen”? Han känner så väl till motsatsen efter att ha drabbats av en depression för några år sedan. Nedstämdheten fick han rätsida på genom professionell hjälp.
– För några dagar sedan kom det fram en kille på stan och frågade: måste du må så bra hela tiden? Jag vet att många kämpar i sin ensamhet, men för mig handlar om att se de små sakerna i vardagen. Det kanske låter klyschigt, men just nu är det så.
– Som pensionär bestämde jag mig för att slänga bort jantelagen och att äntligen få erkänna att jag är duktig. Jag kan spela bas och jag kan laga mat. Att vara pappa och morfar har jag alltid varit bra på, det vet jag, men jag har också gjort väldigt bra grejer för mina elever på särskolan. Jag har alltid tvivlat, vad jag än gjort. Jag får berömma alla, men ingen har fått berömma mig.
Pensionärstillvaron brukar utmålas som underbar, men för många innebär den en förlust av arbetsuppgifter och i värsta fall livsleda.
– Jag har märkt att så fort man bara yttrar ordet pensionär blir folk verkligen livrädda. Att de inte har något jobb att gå till, att pengarna inte ska räcka, hur matfrågan ska gå och att man blir ensam.
Han beskriver sig som en ensamvarg, och naturen har alltid varit en viktig kraftkälla.
– Jag fotar, fiskar, eller sätter mig på ett fint ställe och låter naturen komma in i kroppen. Jag tar med mig hembakt bröd, kaffe, och lite käk. Det räcker. Eftersom jag träffar så mycket folk när jag spelar, måste jag få en balans i livet. Ju mer krog, desto mer skog brukar jag säga.
– En sak som jag lärt mig, är att man ska vara snäll mot mig själv. Jag orkar inte springa på krogen längre – det har jag gjort så det räcker. Istället lagar jag goda middagar, tänder ett ljus, dukar fint och tar ett glas vin, och så går jag och lägger mig tidigt, säger han med ett leende.
Innan Hasse Tholin gick i pension såg han till att fixa de största utgifterna i livet. Han bytte till en mindre lägenhet, en bensinsnål bil, fixade tänderna och uppdaterade fiske - kamera- och musikutrustningen. Istället för att ha en sommarstuga köpte han en gammal husvagn och kroglivet har han lämnat för länge sedan, berättar han.
– Nu är jag en fri människa. Jag har inte mycket pengar, men heller inga skulder. Det är så viktigt i min värld.
Även om flera av hans nära vänner drabbats av svåra sjukdomar och lämnat jordelivet, är han inte rädd för döden.
– Jag tänker ofta på att det här härliga livet kan ta slut redan i morgon. Bara den här veckan har tre personer berättat för mig att de drabbats av cancer, och i lördags begravdes en av mina närmaste vänner, en fin spelkompis. Jag skulle kunna dö med ett leende på läpparna redan idag, men det som känns trist är att lämna mina barnbarn och min älskade dotter.
Han berättar att han är ”urusel på att motionera”, men älskar sin gympagrupp på tisdagar där han faktiskt är yngst bland gubbarna. Stunderna med barnbarnen som finns på cykelavstånd är heliga. Varje fredag hämtas Jack och Eddie på förskolan av morfar Hasse, och de får välja mellan att leka skola, spela instrument, åka till flygplatsen, biblioteket eller till ”hemliga stället”.
– De brukar nästan alltid välja ”hemliga stället” som är Dalhemsån, avslöjar Hasse. Där lyssnar vi på fåglar, tittar på blommor, grillar eller fikar.
Men det är inte bara Jack och Eddie som har förmånen att ha en ”morfar Hasse”. Tillsammans med Sara Edlund anordnar han musikstunder på Almedalsbiblioteket ungefär varannan fredag.
– Där tjänar jag inga pengar, men jag känner mig ändå så otroligt rik av barnens leenden, dans och sång när jag går därifrån. Jag nästan flyger hemåt, snacka om att vara lycklig!