Gotlands Tidningar presenterar den första av fem kandidater till utmärkelsen Årets gotlänning 2014.
Vi träffas på Kneippbyn med utsikt över den foliegrå Östersjön. Det är här, i ett långt ifrån JR Ewing-flådigt kontor, hon lägger upp planerna för turistanläggningens framtid.
Åtminstone är det så när vi ses. En tid senare lämnar hon över vd-skapet till sin bror Bobbo, men det vet vi inte denna dag.
Att ge sig in i projekt och nya utmaningar tycks dock vara essensen av Evas liv.
– Med åren har allt större utmaningar blivit en drivkraft, att samla idéer och utveckla dem...jag är nog lite arbetsnarkoman, vill gärna driva igenom saker, säger hon.
Inför intervjun med Eva Werkelin funderar jag förstås på vad jag ska fråga om.
Kanske ordförandeposten i Svensk Camping- och stugägares riksorganisation? Kanske styrelsearbetet inom Svensk Turism AB och Visita? Kanske ekonomin inom Visby Roma där hon är ordförande? Kanske alla andra projekt och nätverk?
Nja, för tråkigt och för omskrivet redan. Även om hon själv kommer in på hur mycket allt styrelsearbete ger henne som människa:
– Det är en sån enorm energikick att träffa de här människorna, det är som att jag har två liv. Ett på fastlandet, ett här på Gotland.
Men, så här blir det. Den första fråga jag ställer där på kontoret är:
Vem är du? Jag menar egentligen?
...som om det ens skulle vara möjligt att besvara i en text på 3500 tecken. Hon sitter tyst ett tag, Eva. Funderar, snurrar en kaffekopp:
– Jättesvårt att säga...är det inte? En engagerad person som har svårt att sitta still, tror jag. En slags kaospilot som får mest ur mig när jag har som mest att göra.
Kanhända är det så. Men hon är också det där andra: hustru till den man hon träffade när hon var 15, tvillingmamma, djurälskare som ännu drömmer om att bli veterinär, äventyrslysten, glad och full av åsikter.
Åtminstone är det folks bild av henne, tror hon. Att hon är intensiv och full av tyckande.
– Egentligen är jag nog bara en vanlig tjej, men det kanske är svårt att se det. Är det det?
Eva Werkelin växte in i företagandet redan som barn, i dag är hon, som syster till Pigge och Bobbo, en ”Werkelinare” med allt vad det innebär. Mest är det positivt, säger hon:
– Jag märker oftast ett fantastiskt stöd, men det finns alltid eleka tungor, så är det. Men dem ska man inte lyssna på, då vågar man inte ge sig på något alls.
Eller, som hon också säger, med glimt i ögat: ”Vågar ingen pröva får ju heller ingen säga ’Vad var det vi sa!’”.
En fantastisk mening där. Den skulle du trycka upp som dekal!
– Ja, kanske det. Men lite så är det. Det är bra att det finns dåran i entreprenörsbranschen.
Är du en sådan?
– Nja, jag vet inte. Mitt emellan, kanske. Jag är snarare Pippi, busig, tydlig och modig. Vågar satsa och går snabbt vidare om jag misslyckas.
2005 tog hon över som vd för Kneippbyn, sedan Pigge klivit av till följd av tsunamikatastrofen där han förlorat sin familj.
Semesteranläggningen lockar mångtusentals turister varje sommar och anställer ett par hundra ungdomar som där får sin första kontakt med arbetslivet.
När är du själv turist?
– Jag är så dålig på det! Sist jag hade semester, i mars i fjol, reste vi en vecka till Thailand. Jag lägger det mesta av min tid här, faktiskt.
Nomineringen till Årets gotlänning ser hon som en bekräftelse på att det hon gör är något betydelsefullt som gör skillnad. Ett mått av stolthet, faktiskt.
Men det finns ju, som hon tidigare sa, även en del elaka tungor, även om hon gärna värjer sig från dem.
– Det är därför jag hämtar så mycket näring i arbetet på fastlandet. Där kan jag bara vara Eva, här är jag ”Werkelin på Kneippbyn”. På gott och ont.