Krönika
Åldringsvården på ön står just nu under lupp, trots brukarundersökningars resultat. Och den eld som råder i debatten lyfter knappast yrket och de som arbetar i åldringsvården måste vi vara rädda om, men också de som skall utforma den vård vi får. Tidningssidorna brinner. Den ena efter den andra hakar på. Meningsutbyten av allehanda slag har uppstått. Det blir som en skogsbrand. I praktiken är åldringsvården numera som en ärrad väv med felslag i.
Det sker händelser på de olika boenden, men det gör det också i verkliga livet. Jag är ännu inte dement, men ramlar ofta. I förskräckelsen kan vem som helst kissa på sig. Kan man kalla detta för avvikelse. Regionen håller en ju med blöjor, alldeles gratis. Det gäller inte bara på boenden. Man slår sig kanske när man faller, och det finns ingen till hands i samma ögonblick man ramlar i golvet vare sig hemma eller på boendet. Då blir det till att ligga kvar tills någon dyker upp med hjälp av larm. Erfarenheter vi 80 plussare gör hemma. Utomhus får man ha tur om man inte medför mobil. För fallolyckor utomhus kräver ambulans och tid till vårdpersonals framkomst. Liksom en huvudskada inomhus.
På boendet finns personal, verksamhetsledare, i åldringsvården överordnade, politiker och så har vi kommunal och avvikelserapporter och EU inte att förglömma. Det är många goda krafter i samverkan, men kom ihåg att åldringsvården på Gotland inte har 10 olika nationaliteter med språksvårigheter som flera kommuner på fastlandet.
Ja så tillkommer det dagliga och nattliga arbetet, i det läggs scheman och arbetspass och konsten att gå emellan avdelningar och hjälpas åt vid behov. Hjälpas åt vill inte alltid personal på boenden. Det kan finnas stängda dörrar mellan avdelningar. Konflikter uppstår i arbetsgruppen. Den ena tycker sig göra mer arbete än den andra. Om man på boenden haft för vana som personal att komma och gå utan scheman, uppstår krockar när man blir schemalagda. Vanor är inte lätt att rubba. Familjemedlemmar kan i sin tur i många fall ta ledigt för vård av anhöriga i livets slutskede.
Svårigheten idag med den ekonomi regionen har och arbetsstyrka är att man inte kan jobba med hjärtat som personal önskar göra. Då tappar man den profession som krävs i dagens åldringsvård. Ta hand om på ett värdigt sätt kan vara en policy. Jobba med hjärtat blev omöjligt för mig med en strokedrabbad make i 25 år, då går man till sist sönder. Man måste hitta ett förhållningssätt till den vardag som uppstår, så att rygg och mage håller och förnöjsamhet tillkommer i ett tufft arbete. Ingen vinner på pajkastning.
Ingrid Thunegard, oberoende skribent