Hans Söderberg: En likvärdig skola för bildning och jämlikhet – del 2

Debattserie

Andra och sista delen i Hans Söderbergs debattserie om skolan. Del 1 publicerades 13/2.

Om den svenska skolans framtid står i dag politisk strid. 1990-talets stora politiska omvandling, när svensk skola i decentraliseringsiver och av kostnadsskäl kommunaliserades innebar samtidigt att man gick från enhetlig statlig medborgarskola till urvalsskola genom tillkomsten av fristående skolor, med pedagogisk frihet att styra mot andra ideal än jämlikhet. 

Statligt beräknade resurser av medel till varje skola ersattes av ett system där varje elev tilldelades en fastställd skolpeng, att fritt disponera över efter eget skön och som tillfördes den skola eleven till slut valde. Eleven blev därigenom en kund på en skolmarknad istället för en elev i en medborgarskola med ambitionen att vara likvärdig. 

Att det från början fanns en ideologisk konflikt i botten var något som man valde att inte hantera. Skolmarknaden har därefter utvecklats i överensstämmelse med kapitalistisk marknadslogik mot allt större skolkoncerner, där vinstmotivet kommit att alltmer träda i förgrunden. 

Valprocessen för gymnasieutbildning står nu återigen för dörren för alla våra 15-åringar.

Det har kommit att bli något av ett marknadsjippo, både kostsamt, onödigt. Det så kallade fria valet är egentligen en chimär och öppnar bara för konkurrens mellan olika skolor om eleverna och skulle därför lätt kunna avskaffas genom ökad enhetlighet och tydlighet om vad utbildningen egentligen handlar om. 

Att gå till exempel på Samhällsvetenskapsprogrammet, som de flesta gör, skulle självklart betyda, att den utbildning jag då får är likvärdig oberoende av vilken skola jag väljer och nästan alltid, naturligast, efter den som ligger bäst till. Det här kan synas självklart och det är ett svek mot dagens ungdomar, att det inte är det. 

Den här utvecklingen har drivits fram av politiker som i nyliberal anda drivit frågorna om valfrihetens välsignelser in absurdum.

För socialdemokratin borde därför allt det här betyda att striden för den likvärdiga och jämlika skolan borde stå i främsta rummet för en oppositionspolitik. I receptet för den nu sjuka svenska skolan borde stå vinstförbud för skolkoncerner och återgång till mer enhetliga regler för skolverksamheten bestämd efter behov. 

Och kanske till och med leda till ett erkännande av att kommunaliseringen inte varit till gagn och att ett återförstatligande av den svenska obligatoriska skolan kanske skulle kunna var att alternativ. 

Sådana tankar har stöd av en nästa enig lärarkår och 70 procent av den svenska befolkningen. Så vad väntar Sveriges ledande oppositionsparti på?