Krönika
Uppdragen kommer och går, men min kärlek till (S) består. Det är sammanfattningen på det som nu sker.
Nyligen tog jag plats i försvarsutskottet, och i går blev det offentligt att Meit Fohlin (S) föreslås ta en ordinarie plats i Socialdemokraternas partistyrelse. Jag har fått många frågor om det senare: en petning eller en schism? Nej, ingetdera. Redan i höstas aviserade jag att jag inte ställde upp för omval till Socialdemokraternas partistyrelse och det finns en enkel anledning till det beslutet.
Jag har varit ledamot av partistyrelsen i tolv år. Det är en lång tid, med två olika ordföringar, genom pandemi, NATO-beslut, regeringstid och opposition, och ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt läge.
Gotland har ett helt unikt läge och få forum där vi kan göra vår röst hörd. Vi är alltid minst, alltid färst.
Jag är av uppfattningen att vi ska värna de forum vi har tillgång till och att vi ska ha en bred representation där så bara är möjligt. Jag gratulerar Meit Fohlin till den föreslagna platsen i ett viktigt forum, viktigt för Socialdemokraterna Gotland, viktigt för Sveriges framtid, för samling eller splittring, för att utjämna skillnader, eller spä på dem.
Jag har nu några veckor i ryggen som ledamot i Försvarsutskottet. Jag såg fram emot ett nytt sammanhang, och förväntningarna har infriats med råge. På sätt och vis är det som att komma hem; att med den socialdemokratiska kompassen för ögonen bygga svensk säkerhet och svenskt totalförsvar.
I fråga om den försvarspolitiska inriktningen råder relativ politisk enighet, men när det gäller totalförsvaret spretar det, inte minst i fråga om kommunernas ansvar för att trygga medborgarna och vilka verktyg de har för det, men också i fråga om sjukvårdens funktionalitet i händelse av kris och krig. Den frågan – bland många andra – ser jag fram emot att driva i min nya utskottsroll.
Uppdraget som socialdemokratisk riksdagsledamot är oerhört hedrande, varje dag. De politiska skillnaderna blir allt tydligare, i fråga efter fråga. Senast i torsdags röstade vi om en kristallklar rättvisefråga: högkostnadsskydd.
I en tid när många svenska hushåll dignar under inflation och hejdlösa kostnadsökningar på livets nödtorft. Då bestämmer Tidö-regeringen att höja prislappen för att vara sjuk. Priset på oundgängliga mediciner höjs när gränsen för högkostnadsskyddet höjs, från dagens 2900 kronor till 3800 kronor per år.
Jag är stolt över att vi socialdemokrater tydligt röstade nej. Politik gör skillnad, politik är att vilja, men också att välja. I det här fallet bibehållen gräns i högkostnadsskyddet eller skattesänkningar för de bäst bemedlade.
Hanna Westerén (S)
Riksdagsledamot