Krönika
Jag är en optimistiskt lagd människa, annars hade jag nog inte ägnat så stor del av mitt vuxna liv åt politik. Tron på att förändring är möjlig, att det kan vara svårt att åstadkomma något ensam men att det blir lättare om vi krokar arm – den tron bär mig genom tillvaron.
Jag har dock svårt att hitta gaisten just nu och jag tror inte att jag är ensam om det. Två äldre kvinnor på bussen häromdagen pratade om att samhället känns ”lite politiskt deprimerat” och det ligger mycket i det.
Att vara företrädare för Gotland fyller mig alltid med stolthet, men dessa dagar är det också svårt. Det har varit många tunga besked på sistone; en statsbudget som helt och fullt ignorerar att vi är en ö, att vi har en sjukvårdskris i vårt land, nedlagd trafik Bromma–Visby, och ovanpå det ställer SAS in alla turer till Arlanda fram till årsskiftet. I vår omvärld fortsätter Ukraina att stå upp mot Ryssland, i Mellanöstern dör civila varje dag och den humanitära katastrofen bara eskalerar. Inte är det konstigt att det känns lite missmodigt.
Det är i sådana ögonblick jag måste påminna mig själv om att det inte måste vara så här, och det är också vad jag säger när jag möter gotlänningar, inte minst på alla fina marknader som äger rum runt om på ön under de här veckorna.
Den sittande regeringen visar med all önskvärd tydlighet att pengar är allt. Åt den som redan har ska varda givet. De som redan tjänar bäst ska få ännu lägre skatt, fattiga landsändar tillåts bli ännu fattigare. Den jämlika vården blir allt svårare att uppfylla, klyftorna i vårt samhälle ökar för varje år.
Det måste inte vara så här; det är möjligt att göra annorlunda, göra andra val. Framför allt måste vi steg för steg återvända till principen där den tjänar mycket, bidrar mycket. Den nuvarande ordningen där avdragen blir mer och mer generösa och där kapital beskattas för lindrigt är helt ohållbar.
Risken är stor att flera delar av Sverige backar i termer av tillväxt och utveckling de närmaste åren, till följd av neddragningar i utbildningsväsendet, välfärden och i infrastrukturen. Det är ett högt spel man spelar för att kunna fortsätta gödsla de redan bemedlade.
Jag tycker för övrigt inte att det Gotland kräver – en ö-faktor – på intet vis är orimligt eller illa underbyggt. Vi vet mycket väl – det är utrett och klart – vilka merkostnader vi dras med på grund av ö-läget. Att Gotland skulle kompenseras för det, inte minst för den svenska beredskapens skull, är en rättmätig begäran från Gotland. Att den inte hörsammats eller lämnat något som helst eko i regeringen är ett slag i ansiktet.
Inte konstigt att man tillfälligtvis tappar sugen.
Hanna Westerén (S)
Riksdagsledamot