Krönika
Av födsel och ohejdad vana ägnar jag orimligt mycket tid åt att följa den politiska debatten. Jag är säkert inte ensam om det.
Vi är envisa typer som inte ger upp så lätt men emellanåt drabbas man av missmod. Ofta känns det som en tämligen meningslös sysselsättning som varken ökar kunskaperna eller förståelsen för vad som rör sig i politiken.
I debatterna studsar replikerna fram och tillbaka utan någon inbördes ordning. Det är som att titta på en match där en spelar pingis och den andra fotboll.
Ibland verkar de tro att väljarna har en klen fattningsförmåga och ett sviktande närminne.
Om detta vore en bok, och inte en krönika, så skulle jag fylla sidorna med beskrivningar av hur hårt många jobbar på att slingra sig och slippa svara på frågor.
Jag får nöja mig med några typexempel. Kristersson tyckte att förra regeringen var ynklig och svag som inte skickade artillerisystemet Archer till Ukraina.
Nu är Kristersson statsminister och Ukraina kommer inte att få artillerisystemet Archer nu heller. När S tycker att det är märkligt så medger inte Kristersson att även han är ynklig och svag utan att S bara försöker ”göra partipolitik av detta”. Som svar betraktat tillhör det kategorin goddag yxskaft.
På SVT kan man följa riksdagens frågestunder. Att det heter frågestund är begripligt, om det skulle heta ”frågor och svar” skulle det vara vilseledande marknadsföring. Statsråden redovisar svar på de frågor ledamöterna ställt, därefter spårar det ur. De övergår snabbt till den gamla beprövade modellen, anfall är bästa försvar.
Sverige får svårt att nå klimatmålen till 2030, enligt finansminister Svantesson. Gör vi det inte, så gör vi inte det, säger hon. Detta uppseendeväckande uttalande fick Magdalena Andersson att påminna Ulf Kristersson om att klimatmålen är lag. Tar Kristersson avstånd från Svantessons uttalande, undrade hon.
Men Kristersson valde anfall och sa typ att den regering som i ”total hållningslöshet la ner kärnkraften” ska inte komma här och ställa frågor.
Alltfler hävdar, senast i God morgon världen i P1, att det är vi väljare som brister. Vi borde väl fatta att vi inte ska ta vallöften på allvar.
Johan Pehrson ansåg i förra veckan att SD var en blåbrun sörja som bidragit med en massa skit till Tidö-avtalet. Men sådana uttalanden ska vi inte bry oss om för ”det händer oss alla att vi uttrycker oss på ett sätt som inte blir riktigt bra” menade Kristersson.
Det kan väl ändå inte vara meningen att vi inte ska bry oss om vad de säger, inte bry oss om vad de lovar och inte förvänta oss att få några svar?