Krönika
Jag har under helgerna reflekterat kring mottagande och välkomnande, kring hur språk öppnar dörrar, men hur inträde i en gemenskap ibland försvåras eller hur okunskap bygger murar, trots att nyfikenheten och plats för fler ofta finns.
Jag läste om en ledsen familjs överfart, där mamman i familjen fått utstå kommentarer om eventuell covid-19 på grund av dotterns astma, istället för att få erbjudande om ett glas vatten eller annan typ av lindring. Det som familjen upplevt är sorgligt, men i slutet av insändaren undrar mamman i familjen om det är sådana här vi blivit under pandemin och min högst personliga hållning är att nej, det är det inte. Visst finns det människor som beter sig olämpligt, både på resa och i vardagen, men jag är av uppfattningen att vi under pandemin har fått se människor från deras bästa sida. Vid sidan av välfärdsarbetares heroiska insatser, vet vi att många gjort det där lilla extra för sina medmänniskor. Många har ryckt ut som vaccinationsvärdar, handlat åt en granne, gått till apoteket åt en släkting, ringt en extra gång till någon som är isolerad. Visst har vi blivit mer på vår vakt ifråga om hur smittan sprids, men jag anser inte att den förtagit vår omsorg om varandra. Jag hoppas att den ledsna familjen får en bättre upplevelse vid nästa resa. Pandemin tär på oss, men förhoppningsvis gör den oss också starkare tillsammans.
Ett annat område, där vi bör vara varsamma med orden, är när någon flyttar hit. I Magnus Ihreskogs utmärkta intervju med Evelina Lamu från Sudret, ringar han in något som så många beskrivit genom åren, men som förefaller så svårt att komma tillrätta med. Den som flyttar till en ort blir under lång tid den utifrån, medan samma person när den återvänder till förra hemorten, mest blir den som ”drog”. Så var är då hemma? Här börjar det ofta skava i diskussioner. Vem är gotlänning? Vem är svensk? Vem definierar? Och kanske mest av allt: är det viktigt? Det som är viktigt, är att få känna sig hemma någonstans, att bli accepterad. Där kan vi alla, var och en, göra stor skillnad i hur vi bemöter människor runtomkring oss.
Avslutningsvis, på samma tema: Anna Wennblad skriver i GA 8/1 om Sverige och vad vi erbjuder men också kräver av de som kommer till Sverige. Det perspektiv hon lyfter kring värderingar och världskarta har länge saknats i debatten om Sverige av i dag och vilket strategiskt välkomnande vi ger. Strategiskt sett till hur vi ska kunna leva här tillsammans, med ett gemensamt språk och ett fundament av lagar, normer och värderingar, att samlas kring. En värld av möjligheter vilar i välkomnandet. Det är upp till oss.
Hanna Westerén (S), riksdagsledamot