Krönika
Förtroendevalda är framröstade för att ta ansvar, och en av dem som fått oerhört mycket makt och inflytande är Jimmie Åkesson (SD). Han och många annan utkrävs på ansvar när nu priserna på livets nödtorft än en gång stiger. Åkessons svar till den som hungrar, är att köpa billigare mat.
Enligt säkra källor som KPI och SCB är antalet varor som sjunkit i pris sedan 2022: 0 (noll) stycken. I vilken verklighet lever Jimmie Åkesson, och den regering vars minsta steg han ger grönt ljus för?
Att ett paket kaffe snart kostar 100 kronor är som en ond dröm för en kaffedrickare som jag. Det är dock inte min egen plånbok jag värnar; vi med högre inkomster får skattesänkningar och oerhörda möjligheter till avdrag för både flyttstäd, renoveringar och solceller. För den som har svårt att få råd till hyran eller mat på bordet, är det dock ingen lindring i sikte. Det är djupt bekymmersamt, och det sliter isär vårt land.
Det som också oroar, är att Jimmie Åkesson, och den regering han har så stort ansvar för, förefaller så sanslöst ointresserade av att faktiskt styra och leda. Ett tydligt exempel, som dessutom slår hårdast mot dem som behöver det gemensamma som mest, är besparingarna på statliga servicekontor.
På Gotland har vi ett enda, och det ser ut att få vara kvar. Runt om i landet är det dock närmare fyrtio (!) stycken som kommer att läggas ner de närmaste åren. På servicekontoren samlokaliseras Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Migrationsverket och Skatteverket, för att ge sammanhållen service.
Regeringen bemödade sig inte ens om att prioritera i sitt besparingsuppdrag, utan lämnade ett öppet uppdrag, på vilket myndigheterna nu har svarat. Vem ska avgöra hur servicen ser ut, och var den finns? Jag menar att det självfallet ska beslutas på politisk nivå, på väljarnas uppdrag.
Det är förbluffande att den här regeringen som ett otal gånger gjort sig rätt bred över att man har fått väljarnas förtroende att ställa saker och ting till rätta levererar så dåligt; matpriserna stiger igen, arbetslösheten likaså, man rullar TILLBAKA den statliga närvaron i hela landet, och det behöver väl knappast sägas att det känns lite si så där med bekämpningen av gängkriminaliteten?
Socialdemokraternas erbjudande om att lösa saker tillsammans, för landets bästa, kvarstår, men för varje dag som den här regeringen frånhänder sig ansvar, låter någon annan göra urvalet, eller ägnar sig åt skattesänkningar i stället för gemensamma investeringar, kommer även de gemensamma lösningarna kräva mycket större arbetsinsatser.
Nog kan väl det samlade Sverige bättre än så här?
Hanna Westerén (S)
Riksdagsledamot