Krönikeserie
Hans Söderberg Àr tillbaka med en ny serie tÀnkvÀrda artiklar.
Jag gör som politikerna. Jag börjar med att berÀtta en historia ur det verkliga livet. Och fÄr det handla om mig. Hade just slutat skolan. Var 19 Är och tyckte att jag visste det mesta och var ganska sÄ styv i korken. Framtiden tillhörde mig. Men det var dÄ, det egentligen började i verkligheten, omprövningens tid, men jag visste inte det, visste inte att allt inte var sÄ enkelt som jag dÄ trodde.
Det var, som om jag vÀcktes till ett nytt liv, som inte bara handlade om mig och mitt utan om alla de andra, som om de angick mig pÄ ett nytt sÀtt. Det var som om intellektet vaknade och gav insikten om hur brutalt komplicerad verkligheten var och farliga alla förenklingar var. Tiden det slutande 60-talet, talade ett nytt sprÄk, jÀmlikhetens och rÀttvisans sprÄk, ett sprÄk som var politiskt, allting var i grunden politiskt och ordet revolution var i svang.
Det rÀckte inte lÀngre med att ha en Äsikt om nÄgonting, det fordrades nÄgonting mer, det fordrades en djupare insikt, att man kunde motivera sin stÄndpunkt. Det fanns inga röda linjer som man inte fick övertrÀda. Röda var nog de stora linjerna, men de gÀllde grÀnserna för hur ett mÀnskligare samhÀlle skulle kunna fungera. Och pÄ den vÀgen Àr det nog fortfarande egentligen.
NÀr jag nu ser tillbaka sÄ förvÄnas jag av hur kort tiden egentligen var för 60-talsvÀnsterns vÀlde, 10-15 Är som allra mest, men verkan av de tankar, som dÄ tÀnktes, dröjer kvar. Nyliberalismens förföriska och förenklade frihetsbudskap sköljde in över vilsna mÀnniskor, men kvar fanns ÀndÄ den befogade kritiken frÄn en samlad vÀnster, buren av framtidshopp och tro pÄ den rÀttvisans vÀg, som den formulerades av Herbert Marcuse, tron pÄ ett samhÀlle byggt pÄ vÀnskap, gemenskap och kÀrlek.
Grunden för den röda protesten var misstron mot det kapitalistiska samhÀllet, dÀr kommersialismen, konsumtionshysterin och tron pÄ att lyckan kunde köpas för pengar sattes ifrÄga. Det var en protest som kÀndes Àkta och som drev fram ett uppror över hela vÀstvÀrlden. I den, ibland alltför hÀftiga protesten hos studenter, fanns tanken att ocksÄ arbetaren skulle med. Som arbetarstudent var det för mig en sjÀlvklar tanke. Revolutionstanken brann i mÄnga sinnen men för mig sjÀlv kÀndes den andra vÀgen, reformismens och socialdemokratins vÀg som den mer genomtÀnkta.