Krönika
Förra tisdagen ägde riksmötets högtidliga öppnande rum. Det var en fin tillställning, med en viktig påminnelse om det privilegium det är att verka i folkets tjänst, på väljarnas uppdrag.
I år var det lite schemaändringar för att allt skulle få ta sin tid; upprop, kyrkobesök, konungens tal till riksdagen och statsministern med sin regeringsförklaring. Och som den sistnämnde förklarade.
Jag kan inte ta gift på att ett rekord slogs, men det var sannerligen en av de längre regeringsförklaringar jag tagit del av. Ulf Kristersson (M) tog sin tid för att berätta om allt han tycker är viktigt, men med en sådan lång uppräkning är det lätt hänt att inget framstår som mest prioriterat.
Det var emellertid en mycket mätt och nöjd statsminister som äntrade talarstolen och förklarade och förklarade, till exempel förklarade han att det ljusnar vid horisonten och det är ju fint att han känner en sådan hoppfullhet. Dessvärre delar jag den inte. Nog finns det anledning att glädjas åt att inflationen inte längre skenar, men de som drabbats allra hårdast av inflationen lämnas likväl i sticket av nämnde statsminister.
Det är rekordmånga barnfamiljer som vräks, skulderna hos Kronofogden bara växer, det är fortfarande exceptionellt högt tryck hos många ideella organisationer för mat- och klädcheckar och -kassar. Sjukvården - inte minst härhemma - går bokstavligt talat på knäna, och där är det sannerligen ingen ljusning att skönja vid horisonten.
De som det ljusnar för är till exempel de som sparar på så kallade ISK (investeringssparkonto) och riskkapitalister, och i största allmänhet de med mest marginaler i tuffa tider.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: de växande inkomstklyftorna, den här orättfärdiga fördelningen av välstånd, sliter isär vårt land.
Den långa regeringsförklaringen uppfattade jag som mer av samma, mer åt den som redan har. Det gör oss fattigare och farligare som land, och konsekvenserna kommer att bli kostsamma, och svåra att betala av längre fram.
Jag missade för övrigt ett ord när jag uttryckte mina förhoppningar om ny utrikesminister till Katarina Hedström häromdagen. Jag hoppades på en fortsättning på den så framgångsrika feministiska utrikespolitiken.
Det var sannolikt att hoppas på för mycket, men jag önskar likväl Maria Malmer-Stenergard lycka till, som riksdagsledamot var hon kompetent och seriös, med en hög integritet. Det är goda egenskaper även i det nya värvet, där Sverige förhoppningsvis kommer att göra skillnad, både för Ukrainas seger, och för en tvåstatslösning i Mellanöstern, efter att den akuta nöden lindrats och gisslan frigivits.
Hanna Westerén (S)
Riksdagsledamot