Hans Söderberg: Kampen mellan idealister och realister

Debattserie

Del 2 av 3 i Hans Söderbergs debattserie om Demokratins skenbart enkla men svåra konst

Idealister vill gärna tro att de tänker rätt, många har gått i döden för sin idealistiska tro. Revolutionära förändringar har stört ordningen i världen, men kanske varit en förutsättning för nya tankar att vinna fäste. I allmänhet har man kämpat mot realister som velat försvara den ordning som råder. Konsten att bedriva politik anses höra samman med pragmatismen.

Svårigheten med detta ”upptäcktes” redan av den italienske kommunisten Antonio Gramsci, som inspärrad i fängelse för sina åsikters skull, formulerade tankar om hur man bäst skulle göra en nödvändig social revolution möjlig. 

Gramsci levde sitt tidiga liv (1920-talet) som idealist och ledde strejker och fabriksockupationer för ”socialismens sak” men misslyckade metoder ledde snarare till att han förberedde marken för Mussolini och fascismen. Varför han misslyckades sammanfattade han i sina ”fängelseanteckningar” som publicerades långt efter hans död 1937. Gramsci menade, att han inte förstått styrandets svårigheter och problem, bara trott att protester och uppror utifrån en rättvis sak skulle vara tillräckliga. Insikten om att förändringar endast är möjliga genom ”samtycke” och eftergifter eller ”pragmatism” i samverkan mellan partier i hela nationens intresse, blev till en grundläggande insikt för en mänsklig socialistisk politik. Omsatt till svenska förhållanden bör samtyckestanken kunna vara möjlig genom en naturlig samverkan mellan partier som delar en sammanhängande åskådning för social och ekonomisk rättvisa, för det som Thomas Piketty i ”Kapitalet och ideologin” kallar ”deltagande socialism” (se mina artiklar 5/8, 27/8). 

Vad det ytterst handlar om är att genom allehanda omfördelande progressiva skatter på inkomster, ägande, förmögenheter och arv åstadkomma en fredlig övergång till ett mer rättvist samhälle. Både Gramsci och Piketty kräver av politikerna en förmåga att styra genom ett väl avvägt förhållande mellan stat och civilsamhälle framför en opersonlig marknadsstyrning, som utgör grunden för det ojämlikhetens samhälle, som våra politiker låtit växa fram och som alltmer förstärkts under 2000-talet. Det demokratiska samhället har inte kunnat förhindra den utvecklingen. Häxbrygden, demokrati - marknad – kapitalism, har blivit ett hot för Moder Jords existens. Därför fordras, att den faktor som kallas ideologi utvecklas för att ett mer rättvist socialt och grönt samhälle ska kunna förverkligas.

Gemensamt för Gramsci och Piketty är tron, att ”den nödvändiga socialismen” kan åstadkomma det, men inte på våldets väg utan genom en intellektuell kamp. Gramsci och Piketty talar båda om nödvändigheten att vinna hegemoni för tankar som i grunden kan verka idealistiska eller till och med utopiska, men som måste bli realistiska för en majoritet. Denna tanke kräver att ”varje människa är en filosof” det vill säga en tänkande varelse som kommer till medvetenhet om orättvisorna och inte låter sig nöja med det, utan i en demokratisk process lägger sin röst rätt och till och med är beredd att godta ett politiskt nederlag. 

Den irreversibla utveckling som många socialister ansåg oundviklig kan inte forceras fram med våld och revolution eftersom det inte vore förenligt med den västerländska demokratiska överideologi, som kräver allas (omanipulerade) medverkan. Det var en tidig socialdemokratisk insikt. Att hämta stöd för sin sak bland intellektuella var en annan insikt. Beviset för det var Olof Palme. När han stod på höjden av sin förmåga förförde han oss från ett lastbilsflak i Almedalen. Vi var många som då trodde att det var möjligt.