I torsdags uppmärksammades stort att det är 80 år sedan andra världskriget tog slut. En dag att minnas, att reflektera kring, i en allt annat än ljus och fredlig tid. Det känns som en ödets ironi att vi åter hör ropen från stöddiga män med storvulna maktambitioner, att allt fler autokrater som spottar på andras suveränitet och rättigheter skaffar sig allt större handlingsutrymme.
I början av 2000-talet tog jag, som pigg student, plats på en utbildning på Högskolan på Gotland. Jag skulle läsa ett fyraårigt så kallat Europa-program. Ambitionerna var goda – vi studenter blev fullständigt marinerade i europeisk historia och säkerhetspolitik, och jag utexaminerades fyra år senare, med en magisterexamen i europeisk historia.
Jag kan inte påstå att jag sökte jobb därefter som hade med min nyss förvärvade utbildning att göra – jag fortsatte som statstjänsteman, ytterst imponerad och stolt över den svenska förvaltningstraditionen. Däremot väcktes mitt politiska intresse på allvar. Att läsa om europeisk historia på heltid, medför dagliga påminnelser om hur unga många europeiska demokratier är, också vår egen. Vilka offer de krävt för att bli till, hur sköra de kan vara vid alltför stora påfrestningar.
När de båda världskrigen rasade förklarade sig Sverige neutralt, vilket förskonade oss från mycket lidande och påfrestningar, men likväl satte djupa spår. I det fall ett nytt världskrig skulle bryta ut, är vi nu del av en försvarsallians, och har därmed större ansvar, men också en tydligare vänkrets.
Sedan jag för en tid sedan tog plats som ledamot av riksdagens försvarsutskott, har jag på nära håll kunnat följa hur Sverige, tillsammans med våra allierade, bit för bit rustar för försvar av det viktigaste vi har: våra demokratier.
De kommande åren kommer mängder av kvinnor och män axla en roll i försvaret av Sverige, långt fler än under de gångna två decennierna. Det räcker dock inte. För att det svenska totalförsvaret ska fungera, behöver vi alla axla ett ansvar. För vår egen skull, men också av omsorg om varandra, om demokratin och allt det vi värdesätter i vårt Sverige. Den svenska sammanhållningen i tider av fred, kommer att tjäna oss väl i tider av oro, kris och krig.
Historien visar med all önskvärd tydlighet att det finns all anledning att bidra till så kallad de-eskalering, men också att vara uppmärksam och vaksam. Att ta hand om varandra, att rusta för sämre tider, är alltid viktigt. Att göra det nu, är av nöden. Målet med allt vårt totalförsvarsarbete måste vara freden. I det arbetet behövs vi alla, också det påminns vi om när andra världskrigets slut är hela – eller bara – 80 år bort.
Hanna Westerén (S)
Riksdagsledamot