Krönika
Kraft som kastar katastrofer över oss kan man inte skydda sig emot. Det är inte fråga om orkanvindar eller bombnedslag. Nej, ålderdomen kommer ändå seglande. Att åldras från ena dagen till den andra blir en överraskning.
- Jo jo du det kan gå fort, säger någon med glad nästan triumferande röst, en situation som jag väl känner till, men knappast vill tillstå eftersom en olycka sällan kommer ensam. Men plötsligt börjar jag genomleva det som jag läst om i lokalbladet och föreställt mig skall kunna hända mig själv på ett boende där jag inhyses som kund.
Akut åker jag in med en klämd ischiasnerv. Kan inte ligga på mage för ett ingrepp som minskar smärtan. Får åka hem igen med smärtstillande bedövningsmedel. Nattetid två dygn senare går plötsligt bägge trumhinnor sönder. Blod och vätska rinner. Jag blir helt döv.
Fick akut penicillin av en springdoktor, men ingen remiss till öron men hemskickad. Jag kunde knappt gå.
Blir allt eftersom förvirrad och ringer ambulans som inte vill ta in mig. Morfinet ger mig dimsyn och gör mig bortkommen. Jag vet inte riktigt vad som pågår. Ramlar ur sängen eller kliver ur, inte vet jag. I sömnen är jag nu ute och kryper omkring i rummet. Får plötsligt syn på två skospetsar vem de tillhör, inte vet jag. Men skospetsarna plockar uppenbarligen upp mig.
Livet börjar nu bli obehagligt. Ringer igen nästa dag ambulansen. Motsträvigt tar man med mig. Hem igen och nu kliver hemtjänst in. Inte beställde jag den för jag kunde ju inte höra vad som sas. Andra trädde in i mitt ställe.
Smärtstillande förbättrade inga smärtor, men jag fick äntligen göra hörselprov. Den befanns nedsatt, som om jag inte visste det, men provet förde mig inte till läkare. Fick i stället besked att det var vårdcentralen som gällde.
Hög puls uppstod i nästa läge. Då blev det akut igen, men nu till vårdcentral som utförde ett EKG. Hjärtat klappade som det skulle. Hem igen. Så gick en vecka med plågsam värk. Kallsvettig for jag med en granne in akut än en gång. Får vetskap att jag är medicinförgiftad och blir inlagd för avgiftning. Personal förstod inte att jag saknade hörsel. Gav mig hörlurar och själva hade de något slags mikrofon med sändare.
När jag inte klarade att genomföra ett inbokat ingrepp av den smärtande nerven, trädde till slut en annan ortoped in. Han undrade varför ingen när jag åkt ut och in röntgat min rygg. Så skedde omgående och ingreppet att döva smärtan genomfördes med sövning. Hemfärd skedde med ytterligare dosering av smärtstillande. Och det luriga morfinet jag inte tålde. Tvangs begära kameraövervakning nattetid.
Hemtjänst kommer och går. En väldig mängd olika personligheter kliver in över tröskeln. Vänja mig kan jag inte.
Så jag ringde länsstyrelsen för att ta reda på om jag kunde sprida min aska i havet nedanför gården när det var dags Men icke. Jag får inte själv förbereda mitt slutliga uttåg ur livet.