Visst vet vi kraften i kulturen
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vi var på ABF:s kultursamtal på Länsteatern angående kulturutredningen. Några unga kvinnor, som hanterar unga människor och barn dagligen, undrar bland annat varför det inte sitter några yngre personer i församlingen? Vi upplever med en viss "förvåning" avsnäsningar från gubbarna: Att vi borde begripa att inga unga kommer till sådant här möte! Då undrar man, varför inte? Kan det bero på upplägget? Varför ska kultur framläggas så tråkigt? Det var ju ändå på en teater.
Faktiskt var en handfull ungdomar från Konstskolan i lokalen. De berättade sedan, att de inte förstått diskussionens upplägg och vokabulär. De vågade sig inte in med en undran. De gav upp och gick. Varför förs inte kulturdebatter mer i skolorna redan, att avlyssna önskningar och former på de ungas språk? Vi talar ofta över deras huvuden, använder dem som slagträn. Vi riskerar "fördumning" och skapar utanförskap genom att inte ge dem levande rum. De tappar kontakten med historien och därmed basen att ta avstamp ifrån, att finna nya vägar.
Kanske kan "gråhårs damer" får yngre sällskap på alla bänkar och parader.
Vi yrkar på att Kulturförvaltningen flyttar tillbaka till Visby, även för tillgängligheten att gå dit för spontana idéutbyten och samtal.
Att den nye kultursekreteraren tillsätts nationellt (alltså inte regionalt) och snarast.
Att kulturbudgeten tas på allvar och får mer tilldelning av kommunstyrelsen och regionen.
Att kulturinstitutioner har gratis inträde, mindre beskattning och framför allt lägre hyror.
Vi måste slippa strypas av tillsatta "ekonomer". Som det nu är kväver allt detta all möjlighet till utveckling. Sluta tala om "kris". Det handlar om omfördelning.
Att vi på Gotland samfällt yrkar att få en riksdags/regerings-politiker, som har bred allmänbildning med genuint kultur och konst intresse, som för vår talan. Hur ska vi annars hoppas på mer pengar och därmed säkra återuppbyggnaden och flödet av de nu levande inom kultur och konst?
Skapandet ligger i vårt blod. I vilka tider som helst, är det ju ändå med lusten och glädjen vi ser det värt att leva. Och det borde väl uppmuntras?