Vilsenhetens tidevarv
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Man kan i runda slängar påstå, att för människorna fram till och med 1300-talet, var Guds Ord i bibeln absolut sanning. Det var logiskt. Gud är den ofelbare, den allsmäktige, den evigt rene, och därav följer att Guds ord är sanning. Jag själv har haft till vana, liksom min far, att alltid efter det att jag läst upp en bibeltext be: Herre helga oss i sanningen, Ditt ord är sanning. (Joh. 17:17) Jag har ofta föreslagit psalmen 209 i senaste utgåvan av svenska psalmboken: O, Gud all sannings källa, jag tror Ditt löftes ord.......o.s.v.
Tvivlet på Guds ords allomfattande sanning började bit för bit luckras upp - i början nästan omärkligt. Två århundraden senare gav filosofen Cartesius ord och röst på allvar åt tvivlet på Guds Ords allomfattande sanning. Allt skall betvivlas, ty därigenom undviker man: misstaget och fördomen. Tanken var, att med hjälp av denna metodiska eliminationsprocess, till slut nå fram till en tveklös sanning. Genom ett oavlåtligt kritiskt prövande, genom ett idogt materialsamlande, genom strukturanalyser och genom logiska tankeprocesser, skulle man komma fram till vad som definitivt är sant och falskt.
Till grund ligger de dualistiska begreppen, sanning och lögn, och kausalbegreppen, orsak och verkan. Det är drömmen om, att människan skall kunna upphäva tillvarons motsatsspel, och att hon skall kunna upptäcka de orsakslagar, som behärskar universum, och därmed kunna göra människan till världsalltets härskare, istället för tron på Gud, som dess härskare.
På 1800-talet kom Karl Marx med den materialistiska dialektiken. Den bygger på folksuveränitetstanken, att människan är den verklige härskaren på jorden och inte Gud. Folksuveränitetens innebörd är att varje enskild människas maktställning upphävs och att en fullkomlig likställighet i det samhälleliga livet garanteras. Det handlar om politiskt medborgerliga rättigheter, men också om en ekonomisk likställighet, som i den industriella produktionsformen förverkligas genom förstatligandet av all produktion, distribution och konsumtion. I detta nya sociala, politiska och administrativa kosmos är den enskilda människan och den samhällsordning, vari hon ingår, en harmonisk enhet. Subjekts- och objektsförhållandet mellan individ och samhälle utplånas; människan blir ett med sitt samhälle i ömsesidig samverkan och samarbete.
För den dialektiska materialisten är drömmen att tillvarons motsatsspel skall, genom inneboende dialektiska processer, upphäva sig själv, och så föra mänskligheten till en rättvis och harmonisk samlevnad i fred och sämja.
För att undergräva det gamla patriarkala och hierarkiskt uppbyggda samhället skulle man ifrågasätta allt i skolor, i politiken, och på gator och torg demonstrera och vandalisera, för att få rum och luft för det nya goda som skulle förverkligas.
Vi som nu ser det i backspegeln ser att drömmarna har slagit slint. Vi ser att det blev nedrivning och nedmontering, men det kom inget nytt istället. Vi ser ett undervisningsväsende i vårt land som håller på att ramla sönder och samman. Vi ser bara spillror av alla de vackra drömmarna.
Och hur gick det med den absoluta sanningens härskarmakt, som man ville göra anspråk på? Jag vill påstå att människan lever i ett självbekräftande system i den meningen att hon själv måste verifiera och falsifiera sina sanningar. Det stänger in henne i ett ekorrhjul, där hon till sist rör sig med idel så kallade cirkelbevis. Och det innebär att människans tankestruktur inte överensstämmer med verklighetens struktur. Man ser det påtagligen i kvantfenomenen i mikrokosmos, och i relativistiska fenomen i makrokosmos, dessa fenomen förmår människan inte uppfatta konkret, och det beror på att människan saknar utommänskliga sanningskriterier. Människan famlar i mörker och vet inte hur hon skall få fason på sin jordiska tillvaro, därför vill jag påstå att människan av idag lever i vilsenhetens tidevarv.