DEBATT: Vill kommunen ha en levande landsbygd?

Under senare tid har Gotlands sviktande befolkningsunderlag diskuterats i alla upptänkliga sammanhang. Inte minst då politiskt, där våra beslutsfattare engagerat sig och tillskapat organ, där frågan om Gotlands möjligheter att öka befolkningen i stort och på landsbygden isynnerhet, flitigt penetrerats. Alla tidigare vyer och målsättningar om en befolkning på 65 000 innevånare har alltför tydligt misslyckats och svikits - i stället minskar antalet gotlänningar. Vad göra? Förvisso görs ansträngningar i form av slogans med mera typ "Hela Gotland skall leva" och "Magiska Gotland" etcetera. Det är väl både tänkvärt och bra, men de rent praktiska åtgärderna då?

I Gotlänningens ledare har Mats Jönsson nu i "helgmillom" ventilerat och föreslagit åtgärder för att bland annat locka fastlänningar att bosätta sig på den gotländska landsbygden, där flera faktorer som natur, vänlighet, närhet i stället för anonymitet borde väga tungt.
Men nog kan man få uppfattningen, att beslutsfattarna ibland framstår som hycklare. Ena stunden talar man vitt och brett om fördelarna med att bosätta sig på Gotland och då gärna på landsbygden, som kan erbjuda så mycket för jäktade fastlänningar. Bra så!
Men hur ser verkligheten ut?

Efter mer än 50 år på Storsudret och en - alls icke nostalgisk - återblick är den så kallade utvecklingen (egentligen avvecklingen) skrämmande och den bistra verkligheten har hunnit ifatt den tänkta. Verkligheten är sannerligen annorlunda. Den så kallade "Marknaden" har gått fram som en slåttermaskin och "mejat ned" ett stort antal affärer, bensinstationer och andra företag. Detta har skett i stort samförstånd med kommunen (som ändå försöker sälja bland annat den gotländska landsbygden till fastlänningar), som medverkat - och fortfarande medverkar - till utarmningen av servicen på landet. HNI (Hoburgs Näringslivs Intresseförening) gjorde 2008 en enkät bland såväl bofasta som sommargotlänningar för att utröna, vad som betyder mest för ett tryggt boende. Särklassigt viktigast ansåg en överväldigande majoritet tillgången till en distriktssköterskemottagning i Burgsvik både för de boende och som argument för ökad bosättning på Storsudret. Den mottagning, som kommunmajoriteten för några år sedan - mot befolkningens vilja - beslöt lägga ned.

För övrigt rimmar väl detta dåligt med Ekokommun Gotlands målsättning att minska bilåkande, när vi nu alla tvingas åka till Hemse i egen bil - dessutom utan ersättning. Folktandvården, Räddningstjänsten och indragna bussförbindelser är andra betydelsefulla tjänster för ett tryggt boende, men även här finns aktuella planer på ytterligare försämringar/nedläggningar.

Politikernas bild av "livet på landet" kontra den bistra verkligheten för oss, som ännu bor kvar, att undra, om våra beslutande politiker egentligen vet, hur verkligheten ter sig för "vanligt folk" på den gotländska landsbygden?
Vi kan till och med - när vi nås av ytterligare försämringar - börja ifrågasätta om det rent av, bland beslutsfattarna, ses som en tänkbar målsättning att försvåra ett boende på den gotländska landsbygden? Det är naturligtvis inte rättvist eller just att hysa sådana åsikter, men jag kan försäkra, att det är något, som ofta diskuteras man och man emellan i vardagen och på fullt allvar. Otrevligt kanske, men tänkvärt.
Man känner sig alltför ofta motarbetad i stället för tvärtom. Kanske skall våra politiker fundera över hur det egna talet om "en levande landsbygd" går att förena med verklighetens neddragningar/nedläggningar. Vi boende på Storsudret, har sannerligen svårt att få det att gå ihop. Man bör väl inte onödigtvis svartmåla (förvisso finns det positiva saker också), men nog borde alla kunna inse, att verkligheten inte är någon dans på rosor, som heller inte underlättas av en allt sämre service.

Debatt: Vill kommunen ha en levande landsbygd?