Vart tog inackorde- ringstanten vägen?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Undran infinner sig när jag läser en undersökning som ett bolåneföretag gjort. Denna undersökning visar att ungdomar i åldern 18-26 år drömmer om ett eget hus, men de drömmer inte akut om att flytta hemifrån.
Tvärtom, av dessa är 44 procent så kallade mambos (bor hos mamma) och av dem i sin tur är 22 procent i åldern 22-26 år. Var fjärde bor gratis, och då kanske man kan stå ut med morsans gnat.
Allra hemkärast är gotlänningar och smålänningar, 14 procent av dem vill inte flytta.
Inackorderingstant var det, ja. Möjligen är hon utrotad men hon levde i högönsklig välmåga på min tid.
En sådan tant hyrde ut rum i sitt eget hem till studenter och även äldre. När man flugit ur boet för att läsa eller arbeta så var det inackorderingstanten som väntade om det inte fanns andra möjligheter, och det fanns det i allmänhet inte.
Vår familj hade under en period inneboende vilket alltså inte var särskilt ovanligt.
Det låter kanske jobbigt att jämt ha främmande människor hemmet, men i vårt fall förblev dessa personer inte främmande särskilt länge.
Det brukade sluta med att de förväntat skygga inackorderingarna intog husets samtliga rum på det mest familjära sätt.
Ett amerikanskt par som de första dagarna tvingade oss att tala engelska visade sig vara norrmän.
- Äsch , nu slutar vi den här komedin, vi låtsades inte förstå svenska för att slippa sällskapa, men ni verkar trevliga, sa de en vacker dag.
Snart satt också de i vardagsrumssoffan.
Från Amerika på riktigt kom Lou, Jean och Mary. De inspirerade mig att välja uppsatsämnet "Telefonen, hjälpmedel och plågoris" genom att alla tider på dygnet ockupera vår enda och centralt placerade telefonapparat. Detta var före mobiltelefonens tid.
En försynt liten fransman, Serge, bebodde "pigkammaren", ett kyffe intill köket. Liksom (men inte samtidigt) en magnifik egyptier från Paris som inte ville bo på hotell. Han bjöd oss alla på teatern och analyserade våra teckningar och handstilar.
Så nog kan man säga att det är berikande att ha inneboende
Om vår egen familj idkade gästfrihet som omfattade även inackorderingar så var det inte fallet överallt. Vanligtvis varken såg eller hörde man den förtryckta inhysingen.
Själv blev jag naturligtvis en sådan efter avslutad skolgång. Och jag hade tur utom en gång när jag hamnade hos en ragata. Där fick man inte duscha för alla krukväxter i badkaret.
En av inackorderingstanterna brukade knacka på dörren och bjuda på konjak som hon var svag för , en annan inbjöd mig att sitta med familjen i tevesoffan och dricka kaffe.
Så småningom fick jag eget, visserligen med livsfarliga elledningar och fönster, men vad gjorde det. Målet var nått. Och inte hade jag behövt bospara heller.
Sensmoralen, alla hemkära mambos, är följande: Genomlid ett antal hyrestanter och njut sedan alldeles extra välförtjänt av ett egnahem. Visst låter det lockande.