Varför jubilera förlusten av Finland men inte "vinsten" i Roskilde?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag sitter med en tjusig inbjudan framför mig. Den är undertecknad av Riksdagens talman tillsammans med landets utrikesminister. Det är en inbjudan till att delta i den officiella inledningen av Märkesåret 1809 med anledning av att det är 200 år sedan det dåvarande svenska riket delades i två delar. Skälet till att speciellt uppmärksamma denna förlust av östra rikshalvan sker för att skildra historien och för att diskutera samhörigheten mellan de båda länderna i ett mera framåtriktat perspektiv. Hela evenemanget kallas för "Märkesåret 1809".
I Sveriges Riksdag ska kungen tillsammans med Finlands president delta i en ceremoni tillsammans med representanter från de båda ländernas regeringar och folkförsamlingar. Och sedan blir det aktiviteter under hela året med anledning av denna händelse för 200 år sedan.
Jag tycker detta är bra. Till och med mycket bra. Jag stöder arrangemanget och ska delta så mycket som är möjligt för mig och där tillfälle erbjuds. Men jag kan inte annat än ställa mig frågande och väldigt besviken konstatera att man från högsta ort inte gjort något av det faktum att det i år, 2008, är 350 år sedan freden i Roskilde.
Vid denna fred blev Sverige större. Nya landområden och tidigare medborgare i andra länder bytte nationalitet.
När traktaterna undertecknades den 26 februari i Roskilde domkyrka avträddes från dansk sida till Sverige: Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län. (1660 återfår Danmark Bornholm och Trondheims län)Jämtland, Härjedalen och Gotland hade varit svenska sedan freden i Brömsebro 1645.
På något sätt att tystnaden om Skånes, Hallands, Blekinges, Gotlands, Bohusläns, Jämtlands och Härjedalens dansk-norska förflutna något som är tidstypiskt på hur man i Sverige ser på det egna landets historia. Vi kan jämföra med de kanske två mest kända militära drabbningarna i svensk historia. Narva och Poltava. Vid Narva vann de svenska trupperna en stor seger mot ryssarna. Vid Poltava nio år senare förlorade de svenske mot ryssen. Men det som ihågkommes och jubileras är det slag där Sverige står som förlorare. Parallellen är tydlig med de förlorade landområdena och de vunna. Det Sverige förlorat - Finland och om man så vill, katastrofen vid Poltava - ska minnas och präntas in i det kollektiva historiska medvetandet.
I de sju landskap som har dansk och norsk bakgrund bor det över två miljoner människor.
Vad har det betytt för det svenska samhällets utveckling att dessa landskap och dessa människor idag är en del av Sverige och inte något annat nordiskt grannland?
Och en minst lika viktig som känslig fråga: Hur har vi centralt i Sverige och lokalt i dessa aktuella landskap tagit vara på den danska respektive norska historien och kulturen? Har vi tagit vara på detta kulturarv? Eller har centralmakten i allas våra namn avsagt sig detta kulturarv och är det därför vi inte haft något nationellt högtidlighållande av detta 350-års jubileum?