Trygg omvårdnad på rehabiliteringen
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Transporten från lasarettet var jobbig, men chauffören kunde ju inte "hålla handen" och köra samtidigt. Att vårda skrikande patienter måste vara oerhört påfrestande. Som medpatient fick vi en inblick i det när en man blev inlagd på vår avdelning och skrek rakt ut utan att ringa på klockan. Personalen passade på honom i det oändliga och såg till att vi alla fick ro till natten.
Till all personal på Rehab vill jag rikta ett stort och varmt tack. Omvårdanden och träningen var väl genomtänkt från första stund. Att kommunikationen mellan sjukgymnastiken och avdelningen fungerade bra fick jag erfara när jag blev yr vid trappträning. Mitt blodtryck undersöktes i olika lägen och även mitt hjärtas funktion.
Det kändes så tryggt att vara helt och hållet omhändertagen. Få maten serverad och tillfrågad vad man önskade dricka. Dessutom lyxen att på kvällen få fötterna och benen masserade och insmorda.
Naturligtvis kan kontrasten vara stor att sedan komma hem trots att arbetsterapeuten och kommunen gjort vad de kunnat för att anpassa bostaden. Den stora frågan för många är nog ensamheten.
Där tror jag Irjas problem kommer in och egentligen är det vår gemensamma uppgift att vårda våra relationer, att se och ta vara på varandra.