Stress, stillhet och olyckskorpar
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag anser mig vara en ovanligt stresstålig människa. Jag kan stå pall för rätt snabba ryck, stora förändringar och hårda puckar. Därför brukar stressen ha en benägenhet att liksom smyga sig på mig och jäsa pö om pö, tills jag en dag vaknar med ett ryck med känslan av att ha glömt en plåt med driljarder kanelbullar i ugnen. Eller något värre.
Så är det nu, morgon efter morgon. Och ändå, min vana trogen, tar jag även det med en slags tål- och jämnmod. Jag menar, det vore bara dumt att stressa upp sig över stress. Kanske är det norrländskan i mig.
Nå. Nu är det så här och det är inget konstigt med det. Jag försöker sälja min gård, letar nytt boende, måste göra mig av med flera av mina djur, måste lämna in min första företagsdeklaration och är inte klar med bokföringen än, måste besikta bilen innan april månads utgång, håller på med ett intressant grävjobb (i GA, inte i trädgården), en i familjen känner sig lite krasslig och så har jag en del andra personliga bryderier på det, som man ju alltid har.
Alltså är jag inte förvånad över att jag är stressad, nu när jag förstått att jag är det. Samtidigt har jag svårt att göra något åt det, mer än att ta en dag i taget och försöka ta det lugnt. Det planar snart ut igen.
Det var faktiskt just vid ett sådant tillfälle jag insåg att jag var var stressad. När jag tog det lugnt, alltså.
Jag var ute med vovven en sväng. Solen gassade, vovven var lycklig och jag stod och stirrade rakt ut i luften, utan att se eller höra just något alls. Plötsligt kom vovven fram till sin frånvarande, liksom avstängda matte, och knuffade på henne.
Så matte sjönk ner på knä och begravde näsan i vovvens solvarma päls och bara andades. Det var då matte kände det. Stillhet - som motsats till stress. Tack, vovven.
Nu ska jag snart sätta punkt för det här hastigt nedskrivna kåseriet - chefen envisas med att kalla det krönika, men jag vill kalla det kåseri - som naturligtvis är inlämnat i sista stund. Om det brister i språk eller stringens ber jag om överseende. Men först något om korpar.
Min upplevelse är att det finns ganska många olyckskorpar på Gotland. En slags grundfilosofi om att det är bättre att förvänta sig att saker och ting ska gå åt helvete, för desto gladare blir man om det av en händelse skulle gå bra. Krax krax.
Min filosofi är den omvända. Jag förväntar mig att det mesta ska gå bra och får oftast rätt. Undantagen kan jag ta. Med jämnmod, i regel.
Därför. När jag bestämde mig för att försöka hitta ett riktigt schysst hem i Visby, helst i innerstaden, så tänkte jag: "klart det löser sig". Och jisses så korparna kraxade! Om hur svårt det är att hitta något som är ledigt. Om hur svårt det är att få hyra året runt. Om hur dyrt det är. Och om att dessutom sikta på hus och inte lägenhet. Krax krax!
Nå. Till dags dato har jag faktiskt tappat räkningen på hur många vänliga människor som, som svar på mina annonser, har ringt och mejlat om charmiga, överkomliga året runt-bostäder i Visby. Innerstad, märk väl. Tack!
Jag är riktigt intresserad av ett par alternativ, men än är inget bestämt. Fler erbjudanden mottages med tacksamhet.