Statsministern är Gud
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Orden är Fredrik Reinfelts och han pratar om det faktum att vartannat statligt toppjobb nu går till en kvinna, mot bara var tredje för ett par år sedan. Utnämningarna av statliga chefer med utländsk bakgrund har också ökat, från sex till tjugo procent. Chefsutnämningar följer befolkningsstatistiken på grund av att regeringskansliet har fått nya rekryteringsregler. Numera utannonseras alla tjänster, istället för att man som tidigare direkt kontaktat personer som man känt till och trott skulle vara lämpliga. Numera skrivs det en lista på vilka meriter som behövs för en viss tjänst. Detta gör det också möjligt att i efterhand kontrollera att rekryteringen gått rätt till. Elementära föreskrifter som gör det möjligt att den mest kompetenta personen får tjänsten och inte den enda av våra 46 kromosomer som avgör könet.
Passion for Business har utnämnt svenskt näringslivs bråkigaste kvinnor. Jag knep förstaplatsen och med på listan fanns notoriska bråkstakar som Marianne Nivert, Ylva Thörn och drottning Silvia.
Vi argbiggor som är med på listan ska inte alls skämmas enligt juryn, inte ställa oss i konferensrummens skamvrå, utan tvärtom. Så här skriver tidningen i sin motivering: "Våra bråkiga kvinnor gör skillnad i arbetslivet, och vi är stolta över att de finns därute och vågar gå före och bana väg till ett smartare, roligare, mer framgångsrikt arbetsliv". Min stilla fundering, efter att glädjen för första och enda gången hamna ovanför drottning Silvia på en lista har svalnat något; är det så? Banar bråkiga kvinnor verkligen väg för andra kvinnor i arbetslivet? Som jag har bråkat med storbolag så borde ju styrelserummen och ledningsgrupperna svämma över av kvinnor i så fall.
Och så är det inte. Tvärtom visar Folksams undersökning av rekryteringsbranschen att 55 procent av uppdragsgivare aldrig eller sällan ställer krav på en viss fördelning mellan män och kvinnor bland slutkandidaterna. Och hela 38 procent ser negativt på att uppdragsgivaren ställer sådana krav. Och varje gång jag tänker på detta så vill jag bråka med någon.
Men jämställdhet i näringslivet är en komplex fråga och det är svårt att med 100 procents säkerhet veta vem man ska ställa mot väggen för att det ser ut som det gör. Vad som däremot är 100 procent säkert är frånvaron av kraftiga åtgärder för att förändra den könsmässiga snedfördelningen inom näringslivet. Det tar tid, det handlar om attityder.
Ansvariga ägare som Jacob Wallenberg medger att det finns ett gubbvälde inom svenskt näringsliv men han menar också att det är nästa generation som får vrida det rätt. Han tycker att det är en mycket viktig fråga men vill inte ta hela ansvaret. I Veckans Affärers utfrågning i höstas sa han:
"Jag kan bara tycka. Jag är inte Gud. Det är upp till varje bolag att sätta upp sina egna mål."
Ansvariga politiker, exempelvis Nyamko Sabuni, ser det inte som ett allvarligt problem att inte ens 20 procent av styrelseledamöterna och endast 11 procent av de högsta cheferna i näringslivet är kvinnor. Hon tror att fördelningen kommer jämnas ut över tid om tillräckligt många kvinnor startar eget. Som om alla män i styrelser startade upp med en egen enskild firma.
Sanningen är att många av männen i ledande befattning bara startade upp med två fördelar. Ett bra efternamn, inte partibok men väl ett manligt kön.
Men kanske är det så att det är fel att jag håller på och bråkar? Tänk om Jacob Wallenberg och Nyamko Sabuni hade bestämt sig för att följa Reinfeldts exempel och krävt ett annat rekryteringsfokus? Kanske är det de som ska bråka med kostymgubbarna för att skapa ett smartare, roligare, mer framgångsrikt arbetsliv? I så fall lovar jag att faktiskt inte bråka det minsta.