Stångaspel och såskoppskrögare
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett par timmar senare drog den mindre kulturhistoriskt förankrade men minst lika obligatoriska festen igång, med öltält, levande musik och massor av glada människor.
Vi hakade på. Rejält. Och herreminje så skoj vi hade! Ett kalas blir aldrig bättre än dess deltagare. Därför - utan att själv göra anspråk på någon som helst ära - till alla er som var unika delar av en otroligt rolig, varmt vänlig och på flera sätt oförglömlig stund i livet: tack.
Stångaspelen rules!
Jag kommer igen. Med kepa och rökig skotte.
När jag berättade för en, låt oss säga affärsbekant, att jag skulle till Stånga, satte han nästan i halsen.
- Stångaspelen! Det är väl ändå inte du?
- Nähä, sade jag. Vad är jag då?
- Krogen, en svart skinnsoffa och dyr whisky. Det är du.
Jaha. Jo, det är ju jag. Också. Och så:
När jag härom dagen drog på mig min kritstrecksrandiga, som jag känner mig ypperligt bekväm i, sade en bedårande fyraåring som känt mig i ungefär ett dygn och då enbart hemma på gården i shorts, linne och leriga kängor:
- Du Åsa.
- Ja?
- Du ser inte ut som du.
Det hela fick mig att fundera över vilka olika bilder folk egentligen kan tänkas ha av mig. Ännu mer kom jag att fundera över vilka bilder jag har av andra - och hur otroligt roligt och spännande det är att lära känna nya människor!
Det finns ju hela världar att upptäcka, i sig själv och i människan mittemot. Om man bara vill se, lyssna och uppleva.
****
- Kolla stekarchipsen!
Kommentaren hördes klart och tydligt över den långa kön på den stora mataffären. Bakom mig stod två brunbrända ynglingar med bakåtslickat hår och huvudstadsdialekt. Chipsen i fråga var nära kassan-placerade, kravmärkta och bestod av palsternackor, rödbetor och tång med havssalt.
- 25 spänn för 75 gram. Det är ju iiingenting!
- Precis. Värsta stekarchipsen! Det är sådana man ska ha - ser skiiitbra ut!
Jag vet att de behövs och så. Både på Gotland och som delar av Sveriges framtida och ur BNP-perspektiv viktiga elit. Men i övrigt. Vad består de av, stekarna? De där inre världarna jag nyss nämnde. Ibland ter de sig vid en snabb anblick sorgligt små och påtvingat uniforma. Lite som Nordkorea.
****
Hur tänker de krögare som anställer såskoppar som sommarpersonal?
Personal som inte ler en enda gång, från beställning till nota. Som är uppenbart ointresserad av att engagera sig i god service inomhus, samtidigt som solen skiner utomhus. Som behöver en miniräknare för växeln på en 500-lapp, när notan är på jämna 70 kronor. Som, när man en kvart efter att sällskapets fjärde tallrik kommit på bordet efterlyser den femte och sista, svarar: "Ingen aning" - och vänder sig och går.
Jag skulle gärna skylla på såskopparna själva - om inte annat fråga varför i hela fridens dar de sökt sig till ett serviceyrke - men ansvaret för helheten är alltid krögarnas. Alltid. Så hur tänker de?
Tack och lov för de krogar som på alla sätt håller fanan högt, året om.
Nu, semester!