Socialdemokraterna övergav de sjukskrivna
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Av fyra miljoner sjukfall som påbörjas under ett år avslutas alla utom ca 160 000 inom 3 månader. Efter 6 månader är ca 75 000 personer sjukskrivna och 50 000 är fortfarande sjukskrivna efter ett år. Antalet som uppnår 6 månaders sjukskrivning är alltså inget anmärkningsvärt på något sätt. Antalet personer som får sin sjukpenning indragen har däremot minskat varje år sedan 2005.
Och när socialdemokraterna satt vid makten avslutades första halvåret 2005 ca 80 000 sjukfall efter 6 månader. Under 2008 avslutades under samma period 56 000 sjukfall och under 2009 beräknas antalet bli ca 35 000. Alltså färre - inte fler.
Om antalet personer som är långtidssjukskrivna minskar, varför ondgör sig då socialdemokraterna? Jo därför att regeringen visat att vi inte accepterar att den som är sjukskriven står i ständig väntan på hjälp. Rehabilitering har lyst med sin frånvaro. Socialdemokraterna satsade bara 90 miljoner på aktiva rehabiliteringsinsatser. Den här regeringen tecknade innan jul ett avtal med sjukvårdshuvudmännen, som ger 1,6 miljarder kronor på två år till medicinsk rehabilitering.
Vi har tagit bort den obligatoriska prövningen mot förtidspension (sjukersättning) som skulle göras inom ett år. För många var detta en nödvändighet, men för det stora flertalet blev det en tvångspensionering för alltid. Riksrevisionens rapport " Förtidspension utan återvändo" talar sitt tydliga språk.
Sanningen blev en ersättning på 64 procent (mindre än 75 procent som i dag gäller efter ett år). Man fick inte del av arbetslivsinriktad rehabilitering eller någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Värst var ändå att sjukersättning var ett sakligt skäl för uppsägning. Hur kan socialdemokraterna försvara detta? 140 personer om dagen i tio år fick förtidspension. Antalet uppgår i dag till cirka 530 000.
Att fortsatt vara sjukskriven underlättar inte kontakterna med arbetsmarknaden. Det borde socialdemokraterna inse. I den socialförsäkringsutredning som socialdemokraterna tillsatte skriver utredaren Anna Hedborg, tidigare socialförsäkringsminister (s), att sjukförsäkringen varit en " arbetsmarknadspolitisk åtgärd" och en "parkeringsplats för sånt som den inte var menad för". Om ni inte vill lyssna till mig borde ni i alla fall lyssna till Annas klokskap.
Vi vill ersätta långdragna passiva sjukskrivningar med aktiva åtgärder. Därför har vi en kontrollstation vid 6 månader för att höra efter hur det går. Bedöms man då ha arbetsförmåga ska Arbetsförmedlingen ge stöd och hjälp. Försäkringskassan är bra på mycket, men inte på att fixa jobb. Är man fortsatt sjuk eller väntar på åtgärder som gör att man förväntas komma tillbaka till sitt vanliga arbete, då är det fortsatt sjukskrivning som gäller.
Att oppositionen tycker det var bättre förr har jag svårt att förstå. Särskilt som en prövning av arbetsförmågan mot arbetsmarknaden fanns tidigare. Men eftersom det inte fanns några tidsgränser kunde detta i själva verket inträffa redan i vecka tre. Det är inte rimligt och därför senarelade vi tidpunkten för prövning av arbetsförmågan mot hela arbetsmarknaden till månad sex.
Låt mig avslutningsvis återigen påminna om (s)ocialförsäkringsutredning. Kritiken över dåvarande system är minst sagt massiv. Inte ett positivt ord kan jag finna. Här liknas att vara sjukskriven med "nedstigning i ett svart hål av väntan" och rehabiliteringen vid "ett långt lidandes historia".
Nu vill socialdemokraterna att vi fortsatt ska sjukskriva människor, trots att de har eller kan utveckla arbetsförmåga, och man skyller på arbetsmarknadsläget. Att gömma undan människor för att hyfsa till statistik har (s) alltid varit bra på, men det är fegt och inhumant. I stället skall vi sätta in kraftfulla insatser och se till att människor är rustade då arbetsmarknadsläget blir ljusare.