Skolan borde ge alla berättelsens verktyg
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Berättelsen är ett av de mest kraftfulla kulturella redskap vi äger för att skapa mening i tillvaron. Det har sin förklaring i att berättelsen som form ordnar en räcka händelser kronologiskt och kausalt och därmed skänker dem samband.
Bland yrkesverksamma lärare i dag återfinns å andra sidan en uttalad skepsis mot att förmedla kunskaper i form av berättelser. Den avvaktande attityden är begriplig och, menar vi, välgrundad.
Att servera till exempel historiska skeenden i form av en berättelse innebär en farlig förenkling, som motverkar mångsidighet och kritiskt tänkande. Det ligger i berättelsens natur att den väljer bort otydliga och mindre dramatiska element. Dessa kan vara avgörande för att ge en allsidig bild av ett förlopp. Berättelsens form inbjuder i stället till att skapa enkla dikotomier (rätt-fel, gott-ont) och stereotypa rollfigurer (hjälte, skurk, offer). Så onyanserat vill vi inte att skolan ska framställa verkligheten.
Människor har i alla tider använt berättelser för att förmedla kunskaper och attityder mellan varandra. Runstenar innehåller fragment av reseskildringar och livsberättelser. Våra gamla landskapslagar med sina konkreta exempel och sin tydliga kausalitet kan läsas som en sorts berättelser i konditionalis. Eddadiktningen beskriver gudarnas värld i episk form.
Antagligen är det inte Luther och protestantiska filosofier som har gjort anspråkslöshet och självförnekelse till framträdande inslag i vår självbild. Det är som bekant just sådana egenskaper som premieras i folksagorna. I folksägnernas världsbild befolkas människans närhet av allehanda naturväsen. Föremål försvinner, ting transformeras, allt är inte vad det förefaller vara. Folksägnerna påminner ständigt människorna om att de inte är ensamma i världen.
Berättelsen som form lämpar sig utmärkt för att förmedla och pröva den sortens kunskaper och erfarenheter som den muntliga traditionen gjort sedan generationer. Det gäller spelreglerna för mänsklig interaktion, skapandet av individuella och kollektiva självbilder, vårt förhållande till naturen och det gäller värderingar av existentiella, moraliska och etiska hållningar.
Det har visat sig att berättande inte bara gör kunskaper mer meningsfulla och lättare att minnas. De skapar också något som är centralt i all undervisning, motivation. Därför att få saker väcker så pedagogiskt användbara frågor hos eleverna själva som just berättelser.
Undran och förundran över händelser och skeenden och, i ett nutida klassrum, även kritiska frågor om berättelsens förföriska form.
Vi anser att berättelsen i dagens och morgondagens skola inte bara ska vara lärarens redskap, elever ska också veta hur berättelser byggs upp och fungerar. I dagens skola behövs kunskaper om berättelsens grundläggande strukturer för att lärare och elever tillsammans ska kunna göra allsidiga och kompetenta analyser av medias och läroböckernas berättelser.