Skogsbruket är inte hållbart!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men den svenska skogsnäringen tror att hållbarhet bara handlar om att producera så mycket virke som möjligt utan att allvarligt skada naturen.
Det är fel. Det räcker inte. Hållbarhet handlar också om att uppfylla sociala mål i samma omfattning som produktions- och miljömålen. Det slogs fast redan vid den stora världskonferensen i Rio de Janeiro 1992. Det är 16 år sedan, men den svenska skogsnäringen agerar som om uppgörelsen inte fanns.
Budskapet har tydligen inte heller nått regeringen. För ett par månader sedan presenterade Jordbruksdepartementet en proposition för en ny skogspolitik i Sverige som nu ska debatteras i riksdagen. Trots att utredaren Maggi Mikaelsson föreslog förändringar för att få med sociala mål i den svenska skogspolitiken, fortsätter Jordbruksdepartementet på gamla spår genom att INTE göra några förändringar där. Det är häpnadsväckande och ansvarslöst!
Detta felgrepp utmärker tyvärr också certifieringen av storskogsbruket. Hela Sverige ska leva ingår i FSC-certifieringens så kallade sociala kammare, men vi har mycket svårt att få gehör för våra ståndpunkter om de sociala målen. Det finns ett stort motstånd mot att vanligt folk i skogsbygderna ska få något som helst inflytande över hur skogarna brukas.
Storskogsbrukets ensidiga lönsamhetskrav blir därför det som även framöver kommer att styra om inte regeringen ryter till och tar sitt ansvar för hållbarheten.
Vad är då sociala mål? Sociala mål handlar om att ge goda livsvillkor för dem som bor i våra skogrika bygder. Det handlar om lokalt inflytande över de väldiga resurser som skogen utgör och att skapa handlingsutrymme för idérika människor, så att de kan förverkliga nya affärsidéer, etablera företag och därmed skapa nya jobb. Men de behöver utrymme att agera. De måste se det som möjligt att påverka sin situation.
Ett exempel är entreprenörerna inom den snabbt växande turismnäringen som har naturen som bas för sin verksamhet. Dessutom ska självfallet skogsbruket anpassas så att det inte försämrar möjligheterna till rekreation eller förstör värdefulla kulturmiljöer.
För att nå de här målen är det självklart att skogsbruket ska ha en dialog med människorna som bor i bygderna. De måste samspela om åtgärder som där påverkar livsmiljön och ekonomin.
I Sveriges glesbygder ägs och brukas stora delar av skogarna av stora bolag, vars aktieägare förväntar att bolagen skall tjäna pengar och ge utdelning. Detta synsätt präglar också statens eget skogsbruk inom Sveaskog, trots att de förvaltar vår gemensamma skog.
Sveaskogs verksamhet måste ses i ett samhälleligt sammanhang och inte baseras på ett ensidigt ekonomiskt vinstintresse. Här har den nytillträdde ordföranden Göran Persson en viktig uppgift!
Det behövs alltså en politik som tydligare pekar ut riktningen för storskogsbruket. Eskil Erlandssons proposition ger tyvärr dålig vägledning. Den svenska skogspolitiken ska vara i samklang med övrig samhällsutveckling och följa med i den internationella utvecklingen - helst ligga i framkant och inte som nu släpa efter.
Jämställ de sociala målen för skogspolitiken med produktions- och miljömålen. Då styr vi mot ett hållbart skogsbruk i alla dess dimensioner. Då kommer skogsbruket att skapa utveckling i skogsbygderna - också!