Sjöröveri och oskyddad nationell suveränitet
En rysk kanonkula. Och en dosa som ska ha tillhört Bodisco.Arkivfoto: Henrik Radhe
Foto: Henrik Radhe
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Fordomdags fanns en organiserad beredskap för att varna för strandhugg från andra sidan Östersjön, för att möta attacker och för att skydda liv och egendom genom ett system av vårdkasar, kastaler och fornborgar runt bonderepublikens kuster. Långt senare gjordes Östersjön osäker genom sjöröveri, bland annat av Erik av Mecklenburg i slutet på 1300-talet, av vitaliebröderna på 1400-talet och av Sören Norby under 1500-talet.
1808 låg Gotland oskyddat och kunde genom en operettartad aktion kortvarigt ockuperas av konteramiral Bodisco som med en rysk styrka landsteg i Slesviken i Grötlingbo och för Tsarens räkning förklarade Gotland som ryskt territorium. Denna händelse ledde till att Gotlands nationalbeväring bildades.
Gotland drogs in i storpolitiken när den engelsk-franska flottan under Krimkriget utnyttjade Fårösund som krigshamn kring 1855. Sverige var neutralt och därför kunde flottan inte tillåtas ligga i Slite som ju var en etablerad svensk hamn.
Under Andra Världskriget fick Gotland militärstrategisk betydelse och blev under krigets gång alltmer välbefäst med en fortsatt utbyggnad under det kalla kriget. Därefter skedde en komplett och huvudlös svensk nedrustning där Gotland med omgivande svenskt vatten utgör ett såväl militärt som maktpolitiskt vakuum. Det är lätt att inse att detta utgör en säkerhetspolitisk risk inte bara för Sverige utan också för stabiliteten i Östersjöregionen. Det är en naturlag att vakuum alltid utfylls; Det måste klia i fingrarna hos Storebror att rycka in och upprätthålla ordningen.
Sveriges vanmakt och oförmåga att upprätthålla respekt blev nyss uppenbar även för den breda ryska allmänheten genom den aktuella kapningen av ett fartyg med rysk besättning på svenskt vatten. Det som i Sverige mest uppfattades som en sorts overklig äventyrshistoria ledde i Ryssland till stor och utdragen uppmärksamhet och kritik mot Sverige. Händelsen uppfattades som ett hot mot ryska intressen. Inte trodde man att något sådant skulle kunna inträffa i vår civiliserade del av världen. "Inte sedan 1500-talet ...", sa man. När nu det ömkliga förhållandet är så tydligt demonstrerat finns naturligen risk för fortsatt sjöröveri och för raider mot land med välorganiserade och riskfria maffiatillslag från Öst med snabbgående båtar mot ekonomiskt intressanta objekt på ön. Det kan avfärdas som fantasier men vad skulle hindra?
Jag tror att det är viktigt att bygga upp ett försvar som ger trovärdighet för att vi kan freda våra kuster och vatten. Rättstrygghet behövs inte enbart utanför Somalias kust. Förutom den förebyggande effekten av militär närvaro behövs tillgång till en insatsstyrka för omedelbart ingripande, sådan som vi hade när jag gjorde militärtjänstgöring på I 18 (P 18) 1948; för mitt kompanis del var det kuppförsvar av Bunge krigsflygfält. Skulle motsvarande i dag kunna vara en insatsberedd elitstyrka från hemvärnet? Det känns som om vi vore tillbaka på ruta ett ur ett historiskt perspektiv med ett folkligt, lokalt engagemang när nu svenska staten brister i en av sina primära uppgifter.
Detta är dock i ett begränsat gotländskt perspektiv. I det större handlar det om Sveriges möjlighet att hävda sin nationella suveränitet i samarbete med andra demokratiska länder.