Själen kan inte vägas
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Efter att ha lusläst självbiografin får jag erkänna, Darwin var mot slutet av sitt liv inte att betrakta som kristen.
Fast det är ju å andra sidan aldrig någon som har påstått det! Jag har skrivit att Darwin framställs som ateismens store banerförare trots att han själv kallade sig för agnostiker. Han skriver:
"Jag tror inte jag kan sprida minsta ljus över dessa svåra frågor. Alltings upprinnelse är ett mysterium vi inte kan lösa och jag för min del får nöja mig med att förbli agnostiker."
Jag påstår vidare att han avslutade sitt verk "On the Origin of Species" med en lovsång till Gud. Vilket han gjorde. Ett ganska vackert stycke poesi som det vore roligt om någon ville tonsätta. Darwin kritiserade bittert dem han hänvisar till som "de ortodoxa" men kallade sig inte ens mot slutet av sitt liv för ateist.
När Darwin i sin ungdom hade funderingar på att bli präst uppfattade han varje ord i Bibeln som bokstavlig sanning. Det är detta han sedan tar avstånd ifrån som ologiskt.
Agnostiker och gudsförnekare är inte samma sak. En agnostiker är öppen för möjligheten att Gud finns. Debattörerna hävdar emellertid att frågan om Gud finns eller inte finns är obesvarbar och därför ointressant. Det är den förstås bara om man betraktar den från ett strikt naturvetenskapligt perspektiv. Naturvetenskap sysslar som bekant med att väga, mäta och undersöka saker och ting. Problemet uppstår när naturvetenskapens företrädare eller andra påstår att det bara finns sådant som går att mäta och väga eller att bara det som går att mäta och väga är intressant att tala om.
Låt mig peka på det absurda i detta påstående med ett exempel.
Något av det första som händer när en kvinna föder barn i vår del av världen är att babyn vägs och mäts. Det är en utmärkt och enkel metod som säger oss en hel del om det nyfödda barnet. Men finns det någon människa som vill påstå att man vet allt som är intressant att veta om denna nyfödda lilla människa för att man har vägt och mätt den och möjligen undersökt dess kropp?
På samma sätt är det är en felaktig slutsats att vi skulle kunna omfatta allt vad Skapelsen är bara för att vi kan väga och mäta och utforska en del av dess beståndsdelar! Darwin för i sin självbiografi ett resonemang kring svårigheterna i att uppfatta universum som ett resultat av blind slump. Han kallar det för ett förnuftsargument för gudstro.
Att som debattörerna sätta likhetstecken mellan religion och "skrönor" och beskriva det hela som känslopjunk vittnar om ett djupt förakt och en ovilja att förstå religionens väsen och funktion. Religion är för de flesta människor ett sätt att få perspektiv på och sammanhang kring livet. Det är ett sätt att ställa frågor inte om i första hand hurdant något är utan snarare varför någonting är. För många människor är de frågor som religionen väcker ännu intressantare än de naturvetenskapliga. Själv har jag ett stort intresse för frågor som handlar om mening, sammanhang, plikt, skuld, ansvar, moral, kärlek, hopp och tro.
För en tid sedan lyssnade jag till ett radioprogram om hjärnforskningens senaste landvinningar. Jag kände mig efteråt ganska skakad. Forskarna från Lund kunde meddela inte bara att den fria viljan är ett ur hjärnforskningsperspektiv grundlöst påhitt utan dessutom att vi som människor i strikt naturvetenskaplig mening inte existerar. Det man menade är att vårt medvetande (eller det som kyrkan refererar till som människans själ) inte finns. Det är bara vår hjärna som lurar oss att tro att vi har ett medvetande!
Jag vet inte hur det är med er, men själv blir jag misstänksam när någon försöker tala om för mig att jag inte finns. Om jag inte finns betyder det möjligen att någon annan som inte heller finns kan göra vad som helst med mig? Samtidigt är jag som kristen inte förvånad. I ett gudlöst tänkande kan naturligtvis inte heller människan existera som själslig varelse. Människan förblir Guds avbild. I det ateistiska perspektivet en avbild av något som inte existerar. Utan Gud förlorar människan sin själ. Samtidigt säger detta mig att naturvetenskapen i vår tid har intagit en position som den inte kan leva upp till och som samhället inte mår bra av.
Ett citat jag snappat upp har förmodligen har sitt ursprung i 1800-talets ursinniga religionsdebatt. "Säg till en människa att hon inte är något annat än en apa, tillkommen av en slump på väg från ett meningslöst mörker mot ett annat meningslöst mörker och du får en slav. Men säg till en människa att hon är älskad, att det är meningen att hon finns, att hon har ett mål och en viktig uppgift att fullfölja och du har satt henne på ett högre spår..."
Jag tycker att ateismens dilemma är så oerhört väl fångat i detta citat. Byt gärna i tanken ut ordet människa mot ordet barn. Men jag kunde förstås ännu hellre citera Jesus. I Matteusevangeliets 6:e kap säger Herren "Om nu ljuset inom er är mörker, hur djupt blir då inte mörkret."