Silvergatan, tack och adjö
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vemodigt, fortfarande ofattbart, men dock verkligt.
Ja, nog var det en chock för oss anställda när vi utan förvarning den 6:e nov 2008 mottog beslutet att gruppbostaden Silvergatan skulle läggas ner.
Då startade en mycket jobbig process för alla inblandade.Varför skulle en fullt fungerande gruppbostad läggas ner? Jo, på grund av att det fattades brukare på bostäder i Klinte, och för att Silvergatan behövde genomgå smärre renovering.
Anhöriga och Gode män motsatte sig beslutet. Vi personal tänkte också främst på våra brukare, skulle dom behöva ryckas upp från det som varit deras hem och deras trygghet under så många år. Dom flesta brukare flyttade in när huset var nybyggt för 19 år sedan. Varför utsätta dom för en sådan omställning som en flytt innebär, ny miljö, ny personal? Frågorna var många, och förståelsen från berörda beslutsfattare var låg.
Vi i personalen upplevde nog ibland som om vi stod mitt emellan alltsammans, mellan arbetsgivare och anhöriga/gode män. Men vi skulle ändå klara av vårt arbete, att inte visa något för brukarna, utan bara vara positiva och professionella.
Det har varit en mycket jobbig tid, att hoppas att det skulle gå att stoppa dom tokiga planerna, och samtidigt börja planera för en flytt. Planera för en flytt som vi visste att ingen av dom anhöriga ville genomföra, men vi var bara var ett redskap som skulle hjälpa till att göra allt så bra som möjligt.
Någonstans mitt i alltsammans började vi själva inse att även vår framtid var hotad. Skulle vi gå ut i arbetslöshet eller fanns det jobb för oss någon annanstans? Våra chefer var inte oroliga,det fanns gott om jobb, men så småningom krympte jobben, och blev allt färre. Ja, allt var oklart,och vi var en arbetsgrupp som skulle splittras. Vi började också må dåligt, liksom anhöriga/gode män.
Men flytten blev av. Nu är alla installerade i sina nya hem. En del av oss personal har varit med i överlämnandet, och försökt göra det så bra som möjligt. I dagsläget verkar det som om brukarna har accepterat förändringarna. Kanske väntar dom ännu på att få komma "hem till Silvergatan". Eller också tar dom var dag som den kommer, och lever här och nu. Framtiden får utvisa.
En del anhöriga mår fortfarande dåligt. Jag önskar att det fanns någon tröst att ge, men inget blir som förut, det är bara tiden som kan få oss alla att acceptera. Hoppas att allas vår oro och sömnlösa nätter ska minska, att alla så småningom kan se något positivt med det hela. Tidernas förändring i samhället är väl bara att acceptera.
Nu har dom flesta av oss personal fått nya jobb, nya arbetsuppgifter. Det är bara att hoppas att vi alla ska komma att trivas, på våra nya arbetsställen och med våra nya arbetskamrater, så att tillvaron blir lugn igen.
Jag önskar min gamla arbetsgrupp lycka till! Samt anhöriga/gode män och brukare att dom ska finna nya ljuspunkter i tillvaron! Jag önskar även de nya arbetsgrupperna runt "våra" brukare lycka till, att ni ska lära känna och se varje individ precis som den är.
Jag har även en önskan till beslutsfattarna, att dom beräknade besparingarna ska bli så stora som ni hoppades, samt att ni ska ta lärdom av detta. Så att ni nästa gång det är dags att spara pengar ska visa ödmjukhet och förståelse samt respekt för anhöriga/gode män och personal och sist men inte minst för dom svaga människorna i vårt samhälle.