Semestertips: Snylta eller byt bostad
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Man kan njuta av ledigheten utan stora utgifter, heter det. Och det gäller alla som inte är direkt piskade att jobba extra under sommaren för att klara livhanken.
Arbetslösa, sjukskrivna och fattigpensionärer får mängder av tips på en avkopplande sommar. Man kan exempelvis vandra och sova i tält, eller man kan fiska vid en närbelägen sjö hela dan och grilla fångsten hemma på balkongen (vad nu grannarna gillar det men de kanske är bortresta.)
Besöka släkt och vänner är ett annat uppslag. Men hjälp, är det meningen att man ska härma pesten Ester också!
Själv är jag inte pigg på att hemsöka folk i deras sommarstugor. Andra tvekar inte att slå sig ner i veckor särskilt om värdfolket kan ställa upp med liten gäststuga på tomten.
Hellre då byta bostad med någon hemma i Sverige eller utomlands. Kanske har du en stuga på Gotland och vill byta till en lägenhet i Stockholm för omväxlings skull.
Vi lånade ett hus i det franska Provence, charmant, men en städhjälp för flera hundra francs (före euron) ingick visade det sig. Städinsatsen bestod i att sopa upp döda myror på en skyffel och kasta ut dem från altanen.
Bo på vandrarhem är ett alternativ för den mindre bemedlade familjen. Vår prövade detta en sommar i Danmark. Där var det trångt i stugan. Fyra personer i ett rum med våningssängar, delade faciliteter med familjen intill. På husvagnscampingen blev man på köpet illa sedd av stammisarna. Nej tack.
Nu ska jag be att få bidra med en alldeles egen idé praktiserad i ungdomens dar. Metoden stavas SNYLTA.
En kompis och jag snyltade oss fram en hel sommar genom Europa med början i Paris. Kassan var alltså skral.
Vi började med att helt friska boka in oss på ett svenskt sjukhus i förorten. Man fick sova i bekväma sjukhussänger för en billig penning. Enda nackdelen var störande ljud från patienter i angränsande rum.
Sen gällde det att metodiskt ringa upp alla mer eller mindre bekanta som man hade inom landets gränser. Och tacka ja till lunch- och middagsbjudningar.
Då gällde det att äta kopiösa mängder så att man stod sig så länge som möjligt.
I Paris och Lyon fungerade metoden tillfredsställande. Vi kallade det att dregla eftersom snålvattnet rann om munnen där vi stod på tröskeln till våra värdars hem.
Komna till Rivieran blev det hårdare bud när man måste betala maten ur egen ficka.
Därför var lyckan desto större när besked kom om att en familjebekant skulle dyka upp i sin villa vid Medelhavet. Raskt iväg till närmaste telefonautomat.
Men den gubben gick inte, han visade sig vara snål. Det enda som bjöds var en påse ris som vi fick laga själva.
Det fina med denna svältsemester var att kilona rasade . Dock är det tveksamt om bantningssättet kan vara nyttigt, verkar så här i efterhand lite ryckigt...