Sagan om när tjänstemän och politiker trollades bort
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Plötsligt lystes köket upp och fram tonade vad som måste vara sagans goda fé.
Ty hon hade ett trollspö i handen och sa att det jag önskade i denna stund skulle gå i uppfyllelse.
- Jag önskar att alla som sitter i tekniska nämnden, på tekniska kontoret och i byggnadsnämnden trollas bort och byts ut med en annan människotyp, rakt motsatt den som är där idag! utbrast jag.
Och vips gick min önskan i uppfyllelse.
Inom några veckor förändrades tekniska nämndens och kontorets inställning till alla som måste parkera för att jobba, plugga eller handla i Visby och Slite. Vänliga stora skyltar i glada färger stod överallt.
Det stod: "Välkommen att parkera här. Vi gör allt för att underlätta för dig. På vissa ställen måste vi tyvärr ha P-förbud och på vissa andra tidsbegränsning. Har du några förslag och frågor vill vi gärna veta. Riv av en blankett nedan och lägg i lådan med den stora solrosen på."
Karavaner med asfalterande vägarbetare dök upp från norr till söder på ön.
Ingen boende skulle längre behöva hosta kalkstensdamm och se sina ägor täckta av ett grått dammtäcke.
Blommorna vid vägrenarna fick ny friskhet och åkrarnas säd och grödor var dammfria. En gång för alla.
När opinioner uppstod kring hotat strandskydd eller strövområden, extra natursköna platser eller historiskt rik mark kom kontorets och nämndernas representanter ut och lyssnade, tog till sig, gladde sig åt öbornas engagemang och gav sig inte förrän de hittade lösningar där både penningsvaga och penningstarka var nöjda, men de stod upp särskilt för de svagare.
Sophämtning och slamtömning organiserades om så att de som behövde tunnor eller tömning inte behövde vänta i veckor och månader. Containrar för turister öppnades igen.
Den goda viljan, den snabba och vänliga servicen förändrade befolkningen och besökande så att unga som gamla började värna om Gotland och blev så att säga allergiska mot varje skräp på marken och mot dem som inte fattade förändringen.
"Gotland, den renaste ön i världen", blev en slogan som satt på varenda bils bakruta.
Omdaningar av det medeltida Visby blev en hjärtefråga, med betoning på hjärta, där några i tekniska nämnden och byggnadsnämnden snart var Sveriges främsta experter på hur man förstör respektive ger liv och skönhet åt stadskärnor.
Som avskräckande exempel tog de ofta upp Stockholms city, rivningen av Klarakvarteren och 1600-talspalats och så vidare, som ersattes med betongytor. Men de nämnde också hur nästan alla Sveriges städer mist sitt "Stora Torget", rådhus med mera, en urgammal och älskad stadskärna, och istället fått betonglador för varuhus.
USA:s städer togs fram som skräckexempel medan Europas bevarande och återuppbyggnad efter kriget av de gamla stadskärnorna, som idag ger charm och trivsel, lyftes fram.
En stolthet över "gammal" byggnadsstil och det som är unikt för Gotland växte fram hos befolkningen. Man talade om detta i skolor och i bygdegårdar.
De med stor kunskap och erfarenhet fick en allt högre status bland folk medan yngre, professionella arkitekter fick lägre status, såvida de inte förstod att smälta samman "gammalt" och nytt.
Kappelshamn och hela norra Gotland blomstrade som aldrig förr, eftersom hamnen blivit en andra och helt annorlunda hamn än Visbys. Många valde att resa till och från ön den vägen eftersom båtarna och servicen var nästan motsatsen till vad som erbjöds av det stora färjebolaget.
Här var resan mer som en kryssning med utsökt mat, ofta med gotländska delikatesser, musik och dans, lekar och teater för barnen, soldäck och umgänge för den som ville, avskilda lugna hörn för andra.
Befolkningen kände att såväl byggnadsnämnd som teknisk förvaltning stod på deras sida.
Dessa förvaltningar blev till slut rent ut sagt älskade.
Och så levde alla lyckliga i många generationer på Gotland.