Sådan herre, sådan hund

Gotland2009-01-23 04:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Rubrikens talesätt är även tillämpligt på miljö och möblemang. En högavlönad måste ha fina möbler och gardiner och kanske till och med en matta. Statusen finns i inramningen och man sitter där som "en pärla i guld". Gemene man har svårt att förstå varför det måste vara så fint på kommunens kontor när folk aldrig sitter där. När man ringer har tjänstepersonerna gått sin väg eller sitter i möte. De väntas tillbaka klockan si och så, men då är de inte där, de har planerat om "under gång".
Med så låg kontorsanvändning kan tjänste- och chefspersoner dela arbetsrum med en eller flera. De är sällan där samtidigt. De passerar och säger "gomorron" och "hej då".

När jag yrkesarbetade i tidsbeställningen på en Vårdcentral (1990-tal) var vi samtidigt fem personal + betalande i "luckan" och patienter, som beställde tid i en liten alkov. Allt detta på en yta av cirka 40 kvm. Där avhandlades de mest intima detaljer vid samtal och per telefon. På den nivån var det inte så noga med utrymmet. Vi hade ingen status. Vi var bara sjuk- och undersköterskor samt läkarsekreterare.

På 1970-talet var jag vikarierande föreståndare för "den öppna vården". Vera Englund kommenderade mig dit. Själv gick hon och tog med sig sin kontorsstol. Jag fick en karmstol av trä med manchesterklädd sittdyna.
Varje gång jag skulle ta en pärm ur hyllan bakom mig, måste jag resa mig upp. Nyttigt kanske, men obekvämt. Jag snokade runt på sjukvårdskontoret och hittade en undanställd, men fullt användbar kontorsstol med trasig klädsel. Den sändes till kommunens tapetserarverkstad, där den kläddes om och blev som ny. Den gick att höja, sänka, luta och svänga. Vilken skillnad på sittkomfort! Ut med länstolen!

En annan gång var det problem med en matta - en mycket liten matta.
Dåvarande "Jourcentralens" systrar fick köpa den för att ha under strumpfötterna, när vi satt vid skrivbordet. Det var kyligt, särskilt nattetid.
När rummet städades fick lokalvårdaren tyvärr inte skaka mattan, ej heller dammsuga under den. Om vi ville ha den kvar, måste vi själva hämta dammsugaren och suga cirka 1 kvm eller gå ut och skaka den. Mattan blev med tiden rätt smutsig och full av damm.

Jag skrev då ett animerat brev till Fastighetskontoret och klargjorde vår situation. En strof har jag ännu i minne, den lyder så här: "men hos direktörer och chefer och män, där finns väl nå´n matta, vem dammsuger den?" Jag väntar ännu på svar, på vers eller prosa, det är valfritt.

Ingrid Vistrand
Läs mer om