Så minns jag knivmannen
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förra fredagen började faxen surra här på redaktionen. Ut ploppade en kallelse från vice chefsåklagaren Susanne Wihlborg, till häktningsförhandling angående Gråbomordet.
Då insåg jag vem den misstänkte mördaren är. Vi gick i parallellklass under tre år.
Vi hade gemensamma vänner. Vi sågs ibland på samma fester. Vi hängde på samma fritidsgård.
Jag minns särskilt en fest. En föräldrafri sådan, såklart. Vi var 15. Vi satt i bredvid varandra i någons föräldrars skinngrupp och drack Brännvin Special blandat med Fanta Citron, som vi hade köpt på Gråbohallen. Sen traskade vi tillsammans mot Rävhagen, jag och han och ett tiotal andra, på väg till fest i ishallen, skrattade, det var milt ute. I den sista talldungen mellan Visbyleden och hockeyladan svepte vi ölslattarna och traskade in på det drogfria diskot.
Vi var förvisso olika redan då, med olika bakgrund. Våra framtidsplaner såg nog helt olika ut.
Han hamnade ofta och till synes gärna i bråk. Jag gjorde allt för att slippa.
Men den kvällen satt vi ändå i samma soffa och pratade om samma saker.
Sen skildes våra vägar. Jag försvann till fastlandet, han blev kvar. Någon gång har jag funderat på hur det gick för honom, och har hoppats och trott att det gick bra.
För det vill man ju så gärna tro. Man vill så gärna hoppas att lite slagsmål i biljardrummet på fritidsgården bara ska vara ett pojkstreck, ett utslag av tonårshormoner och allmänt oförstånd.
Sånt som går över.
Och så häromsistens, det kanske var ett år sedan, var jag på besök hemma hos föräldrarna och vid frukostbordet fastnade blicken på en liten annons i tidningen. En dagens ros.
Han tackade sin mamma för allt hon hade gjort för honom. För att hon hade ställt upp i vått och torrt. Och för att hon hade vaktat hans katt när han var borta.
Det var en fin text, och jag blev glad.
Nu anar jag att det knappast var en solsemester som gjorde att katten behövde en matte.
Jag känner en fruktansvärd vrede över det som hände på nyårsnatten. Det han har erkänt är oförlåtligt.
Men jag känner också sorg. Och rädsla. Över att vägen från en glad fest på Terra Nova till livets mörkaste helvete kan vara så skrämmande kort. Att en människa som ena stunden svämmar över av kärlek till sin mor, i den andra kallblodigt kan hugga ner en annan människa.
För den insikten leder till en slutsats som man helst hade sluppit att dra. Nämligen att det kommer att hända igen. Hur högt vi än skanderar på Östercentrum.
uuuuuuuu
Jag fick ett par arga telefonsamtal dagarna efter mordet. Från läsare som tyckte att det är polisens uppgift, inte tidningarnas, att gräva i vad som egentligen hände på nyårsnatten.
Jag höll inte med dem. När mina reportrar har och får frågor, vill jag att de ska söka svar. Polisen sitter inte ensamma på sanningen. Vilket vi redan bevisat genom att gräva fram omständigheter kring mordet som polisen inte hade en aning om.
Så vi fortsätter. I detta fall, och i andra.
uuuuuuuu
För övrigt anser jag att maten på Gotlandsfärjorna smakar skit. Jag väntar fortfarande på svar från de ansvariga om vad de tänker göra åt saken.
uuuuuuuu
Trevlig helg!