Polis och åklagare har agerat ohederligt
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att förlora är aldrig roligt. Polis och åklagare tar dock till intellektuell och juridisk ohederlighet för att motivera sina nederlag. Det är ingen - och särskilt inte brottsoffret - förtjänt av. Det är aldrig en misstänkts/åtalads fel att friande dom meddelas. Det är åklagaren som inte förmått uppfylla sin bevisbörda. Och hur ligger det egentligen till med det där att "skylla på varandra" för att gå fria?
Sätt Dig in i situationen att Du tillsammans med en bekant befinner Dig i ett hus där en annan människa dödas genom ett enda kraftigt slag med en stekpanna. Du hade ingen aning ens om att offret var i huset. Du har inte heller deltagit i mordet utan varit på annan plats i huset när stekpannan for genom luften. Du blir tillsammans med mördaren misstänkt för dådet och hävdar Din oskuld genom att säga som det är; det var ju inte Du! Mördaren som har närmare till lögnen säger att det var Du som drog stekpannan i huvudet på offret. Ingen teknisk bevisning finns. Det är bara era uppgifter som ställs mot varandra. Är Du beredd att avtjäna ett livstidsstraff för mord?
Naturligtvis inte. Exemplet ovan är en förenklad redogörelse för vad som hände i Lindome på 1990-talet (det s.k. Lindomemålet) och som då i kvällstidningarna slogs upp som att det nu var fritt fram att "skylla på varandra" för att gå fria. Men är det så att Du i exemplet ovan skyllde på mördaren? Nej, Du berättade ju sanningen! Det var mördaren som skyllde på Dig. Utrymmet för att Du skulle "gå med på" att bli beskylld för mord för att mördaren möjligen skulle frias är lika med noll. Varför skulle Du göra något sådant? Det där med att "skylla på varandra" är inget som fått något som helst genomslag i domstolarna - just för att den med rent mjöl i påsen inte ljuger utan talar sanning. Den oskyldige skyller inte ifrån sig!
Trots detta menar förundersökningsledningen genom kriminalinspektören Fredrik Persson och chefsåklagare Susanne Wihlborg att Bingebydådet är ett sådant fall där de inblandade skyllt på varandra. De vet bättre men detta är deras bortförklaring av nederlaget. Eftersom brottsoffret förtjänar bättre borde de ägna sig åt självrannsakan i stället för läggandet av dessa dimridåer.
I Bingebymålet finner hovrätten att det är möjligt att de två som inte hade kniven var omedvetna att en kniv kunde komma att användas. Hovrätten menar att det därmed är uteslutet att dessa två kan anses ha bidragit till knivens användning så att de skall anses som gärningsmän eller medhjälpare. Eftersom åklagaren inte bevisat vem som högg offret kan ingen fällas till ansvar.
Med hjälp av exemplet ovan kan Du då sätt Dig in i följande. Om Du är en av de två som inte vet något om kniven - är Du då beredd att bära ansvar för mordförsöket? Du berättar att det inte var Du och att Du inte vet vad som hänt samtidigt som Du utpekas av den verklige gärningsmannen som alltså skyller på Dig. Ska Du då inte bli friad från ansvar? Ska Du i det läget behöva tåla beskyllningar från polis och åklagare om att Du gått fri bara för att Du skyllt ifrån Dig?
Eller, är det som så att Du ska få gå vidare i livet utan att sten läggs på börda? Vilken rättssäkerhet vill vi ha? Om stekpannan aldrig var i Din hand - vill Du då inte bli trodd?