Dagboken som aldrig var tänkt att bli publicerad finns som många andra av Linnés manuskript på Linnean Society i London.
I samband med arbetet på uppläsningen av Linnes dagbok, kom jag i kontakt med den utgåva av Linnés resa som Bertil Gullander gav ut 1985. Det är en blandning av den publicerade reseberättelsen och dagboken samt även en del ur Collegium diaeteticum, Diaeta naturalis mfl skrifter.
Gullander har haft tillgång till dagboksmanuskriptet genom en kopia som finns på Uppsala Universitets bibliotek. Allmänt kan sägas om jämförelsen mellan dagbok och reseberättelse att den förra är mer frispråkig när det gäller omdömen om de personer som Linné och hans sällskap kommer i kontakt med under den månadslänga vistelsen på ön.
Jag har ingen anledning att ifrågasätta Gullanders tolkning av handskriften. Det finns naturligtvis en hel del svårigheter med tydningen av text från mitten av 1700 talet.
Ord, meningsbyggnad, stavning, handstil mm. Det finns dessutom en hel del latin i texten. Redogörelser för växter och djur är nästan alltid på latin För en bildad 1700tals människa var det säkert naturligt att använda detta språk i olika sammanhang även i en svensk text.
I början av dagboken när Linne beskriver det första intrycket av Visby stad skriver han "Vi tyckte oss här se Romam in nuce," Rom i ett nötskal. Det finns gott om liknande exempel.
I samband med att Linné övernattar i Fardhems prästgård konstaterar han att " Pastores hava ock den förmån att inga adelsmän bo på hela landet. Alla ståndspersoner äro snart räknade, allenast 2 häradshövdingar, en gammal capitain på hela landet(utom fästningen och Visby stad) inga fler hava vi sett." Efter denna utläggning om bristen på ståndspersoner(Gotland saknar slott och herresäten) kommer ett latinskt citat välbekant för de med kunskaper i språket. "Qui bene latuit, bene vixit", den som levt obemärkt, har levt väl.
Denna kända sentens är kopplad till ytterligare en, " Procul afore, procul a fulmine." för mig inte känd sedan tidigare i denna sammanställning med det föregående. Gullander har översatt denna mening," fjärran från blixt och dunder".
Jag försöker vrida och vända på texten men får inte ut något vettigt av ordet afore. Här ligger nog en så kallad hund begraven.
Efter några dagar har jag på mitt bord Linnés manuskript i fotostatkopia från universitetsbiblioteket i Uppsala.
Sanningen avslöjar sig genast vid ett första ögonkast på skriften. " Procul a Jove, procul a fulmine" skall det vara. "Fjärran från Juppiter, fjärran från blixten."
I väntan på att fotokopian skulle anlända försökte jag mig på en"gissning" och ersatte afore med a foro, alltså (fjärran) från det offentliga livet( forum). Den visade sig vara fel. Det är roligt att läsa Linné.
Vivat Linnaeus!