Om lättstötthet och prinsessuttal
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Om man i ung obetänksamhet skämtade om gamlingar och deras egenheter så är det inte längre lika roligt. I alla fall ska man för säkerhets skull låta bli att göra sig lustig över det ena och det andra eller framhäva sina betydelselösa åsikter i tid och otid.
Det finns alltid någon som tar åt sig. Eller som Fritiof Nilsson Piraten uttryckte saken: "Om jag råkar skriva om en synål så kan man ge sig fan på att någon enögd jävel tar illa upp."
På samma sätt måste man fundera över den tilltänkta presentbokens titel. Mottagaren kanske är av den känsliga sorten. Det är således inte givet att böcker typ Vässa din intelligens, Förvandla din risiga trädgård till en oas, Bli en bättre förälder, väcker jubel.
När jag betraktar innehållet i den egna bokhyllan kan jag undra över titlar som Utbränd, Roboten, Förvillelser, Riktig svenska, Inomhuskatten, Sådana är vi.
Vad menade givarna egentligen? Är jag en vilseledd, utbränd, psykad robot som vansköter min katt och misshandlar svenska språket, eller vad.
I gamla svenska filmer var det ofta pigan/hembiträdet som stod för lättstöttheten. Orätter ältades och nackar knycktes på i köken. Drängarna var sällan förnärmade, däremot drängfulla enligt schablonen.
Det är som sagt ytterst lätt att stöta sig med någon och det kan ske utan ond avsikt, möjligen blott dumhet.
Som den gången när jag aningslöst skrev ett så kallat hemma-hos-reportage och entusiastiskt citerade den nye ägaren av en stor charmig träkåk.
Denna kåk hade enligt honom sett gräslig ut både in- och utvändigt ända tills nu när den blivit renoverad.
Vem hör av sig efter införandet av reportaget om inte husets f ö r r e ägare, och han var inte lycklig över kritiken.
Att vara lättstött kan naturligtvis gå till överdrift och då talar psykologerna om histrionisk personlighetsstörning. Symptomen bland andra är orimlig känslighet för kritik eller ogillande. Någon som känner sig träffad?
Nu avslutas detta kapitel med ett citat av journalisten och aforistikern Carl Hammarén: "Fröken M:s lättstötthet kompletterades på ett dystert sätt av hennes långsinthet".
*****
M som i Madeleine. En kvinnlig journalist och författare har för sina yngre mediakolleger påpekat att namnet i n t e uttalas MADELEEEN. Vi talar nu om prinsessan med detta namn.
Madeleine är ett franskt namn och uttalas Madlä´n.
En reporter tyckte att det känns fånigt att säga rätt. Gäller samma sak hennes eget namn kan man fråga.
För min del underlättar den kungliga förlovningen det dagliga livet. Om folk tvekar om stavningen säger jag bara "som prinsessan".
Uttalen kan variera. Den mest fantasifulla varianten hittills är Madelajne.