Nu fortsätter vi vårt arbete i Gaza
Foto: ASHRAF AMRA
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Frågan är om enskilda organisationer ska fortsätta att städa upp. Bygga upp. I årtionde efter årtionde. Fixa och laga det som raserats som ett resultat av decennier av motsättningar. Hat. Krig. Förakt. Oförståelse. Makt.
Svaret är ja. Även om frågan är komplex. Även om vi skulle önska att det inte var så. Även om vi ibland tvivlar. Även om vi skulle vilja att parterna i konflikten själva tar ansvar för det som raserats. Att de bygger upp det de bombat sönder. Även om vi önskar allt det så är svaret ändå tveklöst ja.
För vad är alternativet?, undrar vi. Är det att lämna människorna åt sitt öde. Att vända bort blicken. Att tänka att "det där får de lösa själva".
Om vi inte hjälper. Om vi inte sträcker ut en hand är det de destruktiva krafterna som vinner och den lilla människan som förlorar. Igen. Och igen.
Situationen i Gaza är en humanitär katastrof och de 1,4 miljoner palestinier som bor i Gaza har under attackerna inte haft någonstans att fly. De har varit instängda på en landremsa vars yta är en tredjedel av Ölands. Hälften av dem är barn. Hur ska de kunna återuppta sina liv när kriget är över? Vilka psykiska skador, kanske för livet, får de av en konflikt utan proportioner? Och vad kan vi göra för att lindra effekterna av skadorna för framtiden?
IM har följt kriget i Gaza sedan första dagen. Via vår platschef i Jerusalem Lillrut Sarras har vi fått ögonblicksbilder från härjningarna. Främst är det vår föreståndare i Gaza Suzan Al Nahal som vittnat om den verklighet som är hennes och som hon delar med invånarna i Gaza.
- Vi väntar var minut på att vi kan komma att dö, säger Suzan Al Nahal. Hennes två minsta barn finns vid hennes sida under natten. De är rädda för att vara ensamma.
Exakt hur många människor som fått sätta livet till i den hittills 22 dagar långa konflikten vet vi inte. Källor talar om att cirka 1 300 palestinier och 13 israeler dött i striderna och att flera tusen skadats. Vi har sett dem på tv. Skadade och lemlästade på väg till sjukhus där nästan ingenting fungerar. Döda som svepts i vita lakan.
IM har arbetat i Palestina sedan 1967. Och i Gaza sedan 1990. Vi har sett en del. Varit med om en del. Men vi har aldrig sett ett sådant lidande som nu. Rapporter från våra kollegor i Gaza talar om rädsla och skräck. Om brist på allt. Mat, elektricitet, vatten, trygghet. I takt med att bostäderna förstörts har familjer trängt ihop sig hos varandra. Närheten ger förutom tak över huvudet också en sorts trygghet. Vi är i alla fall tillsammans, tycks man tänka. De centra för barn med intellektuella funktionshinder som IM driver i Gaza har varit stängda under attackerna. Nu vi vill inget hellre än att öppna dem igen. Öppna dem för de 92 barn med funktionsnedsättningar som dagligen finns i verksamheten. Och för deras familjer. Barn med intellektuella funktionshinder får sällan hjälp. Det är inte de som står högst upp på prioriteringslistorna.
Lösningen på den 50 år gamla konflikten är inte militär. Freden i Mellanöstern skapas inte med raketanfall och markstrider. Världssamfundet måste kräva andra lösningar för fred och säkerhet. Vi måste verka för en tvåstatslösning där Israel och Palestina kan leva sida vid sida.
Så snart det är möjligt kommer IM att öppna Förgätmigejcentrat i Beit Lahiya så att barnen och deras familjer, med hjälp och stöd från IMs personal, kan påbörja sin resa mot ett normalt och människovärdigt liv. För IM står medmänskligheten i centrum. Och vi kommer att göra allt vad vi kan för att värna rätten att vara medmänniska.