Navet i havet eller stockholmsk skärgårdsö?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ibland känns det som om detta trauma stannat i sinnet genom århundradena för att göra sig påmint i nya framtidslägen. Det har varit fram och tillbaka. När Karl XII slagit ryssen vid Narva och det svenska östersjöväldet var stort och starkt fanns planer på Slites utbyggnad till strategisk mittpunkt i havet. Med Poltava började reträtten, freden i Nystad blev smärtsam och förstås förlusten av östra rikshalvan 1809.
Gotland sjönk tillbaka likt ett drömt Atlantis. En skröna säger att Sverige var berett att sälja ön för en billig penning.
Strax före sekelskiftet år 2000 försvann plötsligt järnridån som om den bara varit en dimma ut över vattnet. Horisonten för Gotland öppnade sig mot öst. "Navet i havet" blev ledande devis för utvecklare på ön, landshövdingen och hans arbetslag inte minst. Mycket visade sig redan vara på gång.
Visby hade fått ny, värdig flygplats. Högskolan lanserades och fick suveränt läge nära hamnen, medeltidsstaden och havet. Ett genialt initiativ från kyrkliga studieförbundet hade blivit succé: Medeltidsveckan. Den aktualiserade Gotlands stora tid med inordningen i det kristna Europa, imponerande kyrkobyggnader fyllda med högklassiga konstföremål och klostrens bildningsverksamhet, nya odlingar och internationella förbindelser. Reformationen senare, det kunde alla se, hade lagt flertalet visbykyrkor i ruiner och inlett en längre kulturskymning. Klosterkyrkan i Roma blev Kungsgårdens fäbod.
På 1990-talet togs nya tag. Landshövdingen startade sockenutvecklingsprojektet och inbjöd sommarboende resurspersoner till seminarier i residensets trädgård om utveckling för Gotland. Framsynt hade redan Olof Herrlin som biskop och kännare av det östliga kulturarvet lagt fram tanken som blev Theobalt, ett nätverk via kyrkorna runt det baltiska havet. På ett lastbilsflak inledde Olof Palme det som blev Almedalsveckan och satte Gotland på den politiska kartan, en spännande ö i Östersjöns mitt.
Läget, kulturen och historien är en unik möjlighet. Fast samtidigt fanns hela tiden en tendens att blicka mot Stockholm och främst vänta på pengar därifrån. Som om Gotland bara vore en utö i Stockholms skärgård.
Sedan en tid verkar många inblandade ha släppt taget. Politikerna drog undan militären och förslagen att göra Gotland till taxfree zon låtsades de inte ens ha hört. Så osvenskt var det. Landshövdingen avlövades i ett struligt samröre med kommunens ledning. Almedalsfolket är här en vecka, träffar varandra men har inget att säga om Gotland. Medeltidsveckan fortsätter men utan styrfart och tydligt syfte. Landshövdingens trädgårdsmöte skrivs om som ett sommarparty och viktigast tycks vara vilka som bjuds in.
Men, nu är Gotland i händelsernas centrum på nytt. Det gäller storpolitik och öns plats i Östersjöns mitt. Slite är av betydelse igen. Vår tids stora handelsvara, energin, här i gasform behöver transporteras från Ryssland till Tyskland och vidare. Det mesta går söderöver via Kaukasus, Turkiet och Balkan. Men en ledning, under vattnet, är planerad genom Östersjön och rätt tätt intill Gotland.
Bäst vore förstås om energi inte behövde flyttas alls, men bättre där än ovanpå vattnet med risker för kollisioner, grundstötningar och rent av kapningar.
Självfallet ska Gotland vara med på projektet. Ön blir viktig i ett nytt kommunikationsnät. Ryssen må anses farlig, men avtal och fortlöpande kommunikationsutväxling och forsknings- och faktautbyte kring leden blir ett kitt i ett gemensamt intresseområde. Stål- och kolunionen främjade freden och blev grunden till EU.
En gasledning från Viborg till Greifswald kan binda ihop EU:s norra subregion. Båda städerna är ju kända i svenska sammanhang, nästan som våra hemmaplaner. Det vore väl sorgligt att inte vara med i en sådan framtidsfas.