När blir döda "lovliga" för arkeologer?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vid samma tid inträffade det att gravstenen från början av 1600-talet över kvarlevorna efter en av mina anor, rådmannen Hindrich Schacht, skulle renoveras inne i domkyrkan. Det var en stark upplevelse att vara med och se hur den under förra sekelskiftet påmurade putsen togs bort och relieferna trädde fram. Tror nog att gamla Hindrich gillade det som gjordes.
Under arbetet inne i domkyrkan fördes mina tankar ut till avrättningsplatserna och de där begravda. Genom min forskning vet jag vilka de var, vad de bar för namn, sysselsatte sig med och deras familjeförhållanden. Dessutom visste jag att några bekänt under tortyrliknande förhållanden och att det sannolikt fanns helt oskyldiga bland de nedgrävda. Tanken vaknade att åtminstone de tre senaste platserna som vi känner till, det vill säga Galgberget, Stenkumla och Endre, borde fredas på något sätt och därför kontaktade jag biskop Lennart Koskinen och de frågade hur han såg på att vi lever i ett land som kommit så långt i sin mognad, att vi inte avrättar brottslingar längre, men att det kanske inte gäller de som tidigare avrättats, skyldiga som oskyldiga? Då ansågs de inte värdiga att ligga i vigt jord. Borde inte deras gravplatser (avrättningsplatserna) helgas? Borde vi inte i modern tid vara beredda att ge dessa dömda någon form av "upprättelse"? Biskop Koskinen svarade: "Kan Du bara peka ut mer exakt vara de avrättades kvarlevor ligger tycker jag det kan vara en fin markering av det totala och odelade människovärdets princip."
Förra våren kunde man läsa i tidningarna att det utfördes arkeologiska utgrävningar på avrättningsplatsen på Galgberget, där man vet att avrättade grävdes ner fram till 1800-talets mitt.
I omgångar har folk hört av sig till länsmuseet och rapporterat att de hittat gamla benrester vid den muromgärdade avrättningsplatsen, som ligger mitt i det nuvarande friluftsområdet på Galgberget, sades det.
När blir en begravningsplats profan? Hur lång tid skall ha förflutit sedan sista begravningen innan man kan gräva upp benen och lägga dessa i plastpåsar för transport till analys?
Nästa fråga är var gränsen mellan historisk och arkeologisk forskning går. Man brukar grovt säga att historikerna sysslar med historisk tid, medan arkeologerna sysslar med förhistorisk tid. Med historisk tid menar den tid som kan beskrivas med hjälp av skrivna dokument och förhistorisk tid är sådan som beskrivs med hjälp av artefakter och andra lämningar. Självfallet är det av stor vikt för förståelsen av förhistorisk och historisk tid att analysera fynden i gravar för att utröna vad som åts, vilka sjukdomar som härjade et cetera, men sådana uppgifter finns för historisk tid dokumenterade, så spekulationer kring analysresultat är vanligen inte nödvändiga.
Det är som synes egentligen två frågeställningar jag vaskat fram. Båda är lika väsentliga. Den första handlar om det totala och odelade människovärdets princip som biskop Koskinen uttrycker det. Det är bara omkring ett hundra år sedan den sista avrättningen skedde och mindre än 40 år sedan dödsstraffet helt försvann i Sverige. 1921 avskaffades dödsstraffet i fredstid och 1972 i krigstid. 1976 infördes förbud mot dödsstraff i regeringsformen. Vi borde markera betydligt tydligare vilken princip vi ansluter oss till i vårt land. En sådan markering skulle kunna vara att på ett eller annat sätt välsigna kvarlevorna efter de avrättade och helga platserna.
Den andra frågeställningen är arkeologins roll kontra historieforskningens. Det borde inte vara själklart att kvarlevorna efter avrättade för ett och ett halvt sekel sedan kan grävas upp och analyseras. För att motivera arkeologernas inträngande i den historievetenskapliga tidssfären, borde betydligt starkare skäl föreligga än att analysera fram svar på frågor vi troligen redan besvarat.
Träffar man på tidigare okända gravar från historisk tid vid till exempel exploatering av mark däremot, är självfallet en arkeologisk undersökning absolut nödvändig. Men varför då inte utföra undersökning i samarbete mellan arkeologer och historiker. Ett gott sådant exempel finns från Östergötland där en arkeolog, en medicinhistoriker och en historiker samarbetade med anledning av att marken skulle exploateras och den tidigare galgbacken upptäcktes. Den hade inte använts sedan 1600-talet. Resultatet presenteras i boken "Döden som straff".