"Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves"
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men den fråga som säkerligen stöter särskilt äldre väljare för pannan är försvarsfrågan. Den blåögda naivitet som återspeglas i nedskärningen av försvarsanslagen med åtföljande nedläggning av huvuddelen av försvaret påminner i generande grad om situationen efter 1925 års nedläggningsbeslut, som lämnade Sverige öppet för utländsk aggression och som vid andra världskrigets utbrott krävde stora uppoffringar av svenska folket, innan Sverige så småningom blev försvarsberett. Då litade politikerna på att Nationernas Förbund skulle utgöra ett tillräckligt värn för en fredlig utveckling och insåg för sent att så inte var fallet. Även i dag styr önsketänkande försvarsdebatten. För även om världssituationen är annorlunda nu än i mellankrigstiden, är hoten mot en bestående fred inte mindre allvarliga.
Lägg därtill, att avvecklingen av värnpliktsförsvaret inte längre gör försvaret till en fråga för oss alla utan för en professionell yrkesgrupp. Det är lätt att inse de negativa effekterna på gemene mans försvarsvilja. Allvarligare ändå är, att yrkesförsvaret sannolikt kommer att attrahera olämpligt folk, som är mer intresserade av att få utlopp för sina aggressioner än att försvara hem och härd. Exemplen från andra länders yrkesarméer är avskräckande. Irakkriget har blottat en hel del av de negativa sidorna.
När det gäller den infekterade frågan om de skilda kyrkornas skyldighet att välsigna samlevnaden mellan två människor har jag sagt det förut och upprepar det igen: Det är inte de profana riksdagsledamöternas uppgift att tolka den ene eller andre gudens vilja i olika frågor, det är inte för den uppgiften som de är valda. Tvärtom, när den svenska kyrkan skildes från staten så innebar det att kyrkan fick i princip samma möjlighet som andra i Sverige verksamma trossamfund att själva utveckla sin religion. Är det verkligen regeringens och riksdagens ambition att uttolka vad dessa trossamfunds gudar har för uppfattning i fråga om inte bara äktenskap utan också aborter, preventivmedel och prästernas eller pastorernas kön. Tror verkligen våra ministrar och riksdagsledamöter att de har sin uppgift av någon gud och inte enbart från väljarna? Och i så fall, från vilken gud, den lutherska, den katolska, den judiska, den islamska eller från buddha eller rent av från hinduismens många gudar? Många religioner är ju representerade i vårt land numera.
Redan dessa korta noteringar visar, vilken omöjlig situation som regeringen har försatt sig i genom att försöka tillgodose dagens mest högljudda opinioner men utan en tanke på vad ett riksdagsbeslut i frågan långsiktigt innebär för religionsfriheten i Sverige.
Det är inte genom att följa minsta motståndets lag som regeringspartierna kan vinna nästa allmänna val utan genom att utan populistiska sidoblickar staka ut en egen väg och övertyga väljarna om att den vägen är, förvisso inte den enda rätta eller ens den enda, så dock en väg som kan leda framåt mot ett bättre liv för de flesta. Mer kan man aldrig begära av någon regering.