Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Människan nås av signaler utifrån som hennes fem sinnen kan fånga.Sinnessignalerna skickas vidare till hjärnan, som tolkar dem och ger människan en föreställning, en bild, en uppfattning, om något. Alla bilder sammantagna kallar man med ett samlingsnamn för verklighet. Men det hon kallar verklighet är en mikroskopiskt liten prick i förhållande till det stora Alltet, eftersom människan är en begränsad och avgränsad varelse.Det är alltså mycket lite en människa kan uppfatta och förstå i förhållande till det stora hela, och det är en subjektivt tolkad uppfattning och inte en avbild.Vidare förmår hon inte fastställa början och slutet på det stora hela, och hon har ingen utommänsklig måttstock att pröva sina sanningar emot, utan hon är själv måttstocken. Det gör att alla hennes så kallade sanningar är relativa och i princip föränderliga. Människan äger inte tankens makt att fatta tingen som de är, och hon äger därmed inte den absoluta sanningens härskarmakt. Människor av idag, i vårt land, har en närmast fanatisk tro på människans centrala plats i universum, och därtill tro på människans biologiska särställning och herremakt i tillvaron.Sanningen är att människan och mänskligheten är mindre än ett betydelselöst stoft i det stora hela. Hon är i all sin uppblåsthet ingenting. Det enda som kan gälla för människan är nåd, barmhärtighet och förbarmande. Och även i samlivet människor emellan borde nåd, barmhärtighet och förbarmande vara gällande. Som människor på jorden har vi ingenting att kräva och begära.
