Livet sett ur cykel- perspektiv
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Du kom gående längs raden av mina likasinnade. Jag tänkte, vad gör du här så tidigt på morgonen. Har du kanske varit hos din älskade och nu är du på väg hem.
Du stannade och tittade på mig, mitt hjärta slog extra slag, om nu cyklar har ett hjärta. Du tog fram en tång och knep av det lås som skilde oss åt. Jag blev så lycklig, tänk att än en gång få känna vinden rusa mellan ekrarna och hur du trampar mina pedaler.
Äntligen var jag lycklig igen.
Men lyckan blev kort.
Du var inte den jag trodde, du trampade hårt mina pedaler medan du körde hårt över stenar och annat vasst som gjort mina hjul och däck illa.
Plötsligt skar det till i mitt framhjul, en fruktansvärd smärta skar i hjullagret. Jag ramlade omkull. Sen blev allt svart.
Men innan jag förlorade medvetandet hörde jag att du sa hårt. Fy fan vilken dålig cykel.
När jag sedan vaknade var det ljust ute och jag låt nere i ett djupt dike vid sidan av vägen. Mitt framhjul hade hoppat av och låg i en konstig vinkel.
Jag tänkte: Här ligger jag ännu kvar. Vem bryr sig om en som är böjd och skavd och inte kan vara med som förut? Varför blev det så här, jag som trodde att min väg i livet skulle bli lätt att trampa.